En kaffe är enda lösningen den här morgonen. Jag nyttjar normalt en kopp te just här på tidsaxeln. Allt för den fördröjda njutningen i ett ta dagens första kopp kaffe till lunch, precis efter en tallrik ätbart.
Lite stressad. Hur man nu kan vara det i min låtsasvärld. Men vill mer än det finns timmar. Jag föddes nog sådan. Som en som vill mer än det faktiskt finns timmar. Jag har aldrig hunnit ikapp och kommer aldrig att göra det. En god insikt. Åtminstone det.
Men kaffe alltså. Händer inget annat efter en kaffekopp så kan man åtminstone närma sig det maniska. Men en kopp är kanske för lite för det.
Blir inbjuden till återträff igår. JB i Gävle. Det där konkursade imperiet (2013) ni vet. John Bauer Gymnasiet. Fick liksom skulden för det privata roffandet inom skolvärlden. I Gävle fanns inte det där. Bara en underbar gymnasieskola med underbara människor. Sannolikt de bästa jag mött i mitt liv. Nu vill lärarkår, städpersonal, administration alltså ses igen. Tror det var tio år sedan jag slutade. Nästan. Men man minns varenda en. Det fanns något speciellt där. Eleverna kände det också. Det vet jag. Jag har träffat några och de kramas och säger Åhhhhhh….
Fast återträffar…. Jag är inte så mycket för dom. De jag varit på har mest inneburit besvikelser. Minnena är bättre än verkligheten. Så jag avstår nog. Minns de där fantastiska gänget inne i huvudet istället. Bevarar var och en där som ett guldägg som inte behöver putsas eftersom det redan är så glänsande och vackert som det kan bli.
Givetvis måste man passa på att sätta rubriken “konkurs” när möjligheten nu gavs. Brukar kunna åstadkomma bloggvisningar och plusstatistik. Det finns ingenting som möjligheten till jävelskap för någon annan som lockar människorna. Det kan få en att misströsta. Att i alla fall nöja sig med att betrakta dem bara på avstånd. Aldrig närma sig igen. Flytta till Los. Öh…
60 dagar kvar idag. Fullständigt obegripligt såklart.