Hon lyfte. Flaxade med dom stora mäktiga vingarna och fick luft under dom. Kände att det bar. Stora svepande rörelser och hela hennes kropp for upp i luften. Om någon sett det från sidan så hade det sett enkelt ut. Några vingslag och sen var hon uppe i luften. Men för henne var det svårt. Hon var döende och hon fick använda all sin kraft för dom här vingslagen.
Hon visste att uppvindarna fanns vid bergskanten. En sån här dag när solen strålade från en klarblå himmel och värmde upp jorden efter en kall natt var dom extra starka. Så hon sökte sig dit. Orkade nästan inte. Det krävdes all kraft av henne för att kunna flyga den korta sträckan. Men så kände hon lyftkraften. Hon låste vingarna och lät den lyfte henne. Högre och högre bars hon uppåt utan ansträngning. Marken under henne försvann, blev mindre, otydligare. Frihetskänslan fyllde henne. Solen värmde henne på ovansidan av dom utspända vingarna. Hon såg på landskapet. Det hon en gång växt upp i. Där hon funnit en partner. Där hon fått egna ungar. Hur många gånger hade hon seglat såhär på uppvindar. Spejat med skarpa ögon. Inte bara efter mat. Också för att bara se allt som hände där nere. Man kunde kosta på sig det ibland. Bara sväva omkring där upp och titta och ta in, undra och förundras.
Nu var vintern slut. Snön hade nästan försvunnit men i skuggiga partier låg den fortfarande kvar. Hon kunde se en björn som nyss tagit sig ur idet och luffsade över en myr. Hungrig. På jakt efter mat. En hane. Inga ungar. En dräktig älgko drack vatten nere vid tjärnen. Rävens ungar lekte utanför lyan. Vilda. Fem stycken. Lyckliga och ovetande om rävars vedermödor. Tussilago blommade i branten. Den var nästan helt gul. Bäcken forsade ned full kraft ner för samma brant och förenade sig med ån. Allt gjorde sig redo för försommar och sommar. Men hon skulle inte få vara med i år. Skulle inte få uppleva när björkarna vecklade ut sina blad och gräset lyfte ur marken fyllda med klorofyll och kraft. När världen fick den vackraste skiraste ljusgröna färgen som finns. Den som sen skulle övergå i en mörkare, mognadens grönt, när sommaren kom.
Hon såg bergen. Hälsingska berg som rullade bort i fjärran som vågor på ett hav. Från Östersjön rullade dom in mot landet ända upp mot fjällen. Hon vände huvudet västerut. Ett snöklätt fjäll gick att urskilja ibland där. Långt där borta i den klara luften. Idag såg hon det inte. Bara bergens rullande kammar också där i alla nyanser av blått.
Uppvinden hade förlorat kraft. Hon var så högt som hon kunde komma. Genom att cirkla runt runt höll hon sig kvar över berget. Det var kallare här fast än solen värmde. Men det berörde henne inte. Hon såg forsen där nere. Vårfloden hade nått sin kulmen. Fjällens snö smälte och fyllde bäckar åar och vattendrag. Forsen var vild när den kasta sig ut över det stora fallet. Skummet yrde och den vrålade med full kraft där nere. Visade vattnets styrka. Som en storm som var fastlåst mellan begränsande stränder. Hon slöt ögonen. Hörde vinden. Hörde forsen. Inget annat. Drog in vingarna och föll, föll, föll mot forsen.