Första snövädret.
Nope inte ännu. Men snart. Traditionen säger att det där kommer omkring den 15/10. Det brukar stämma. Trots uppvärmningen av jordklotet. Jag längtar inte. Fryser redan.
Fast vinter levererar nästan alltid mer jobbarväder, ja till och med mer låtsasjobbarväder. Tur att det är båda, eftersom att “låtsas” är på avtagande här. Femtiofem dagar kvar. Ingenting såklart. Sen en utandning och “låtsas” är för evigt borta. Men allt är förhoppningsvis som vanligt ändå.
Men jag knappar på som jag alltid knappat på. Ser inget slut på det ännu. Även om den dagen antagligen kommer. Systemen i kroppen faller samman bit för bit. Sorgligt men sant.
Sen är det ju så med framtid. Man kan aldrig vara säker på att man medverkar i den rolluppsättningen. Lika bra att leva nu måste slutsatsen av det såklart bli. Sen kan man såklart diskutera om “knappande” är ett fullgott liv. Men jag ställer mig frågan varje dag. “Är det det här jag vill göra?”. Svaret är oftast “JA” utan att funderande och tänk över den saken behövs och jag litar på mitt flin och en gokänsla i magen när jag träder in i lokalerna. Men visst. Tveksamheter kommer över en ibland. Men de toppar sällan listan särskilt länge.
Men framförallt handlar alltsamman om att jag slutat att fråga mig “varför?”. Det räcker liksom med det här jag har. Jag behöver inte mer. Sen må jag inte vara den där populära bloggaren som alla läser inläggen av, eller han som levererar de hotta musikhitsen, eller ens den som kammar hem miljoner på sitt knappande. Det är OK ändå. Visst kan framgångsdrömmar vara positiva. Men som drivkraft är den oerhört överskattade.
Ändå kommer alla bedöma en från de där framgångsindikatorerna. Har man inte dom upphängda på väggen så är man alltså misslyckad. De flesta måste in i den där “framgången” först för att förstå att den inte är värd ett skit om man inte är nöjd i grunden med sig själv och sin gärning. Det är faktiskt så att en stor del av de framgångsrika använder år och stora mängder slantar för att komma fram till att “det var bättre förr”. Innan framgången.
Men de flesta tror såklart inte på det där. Spelet är att jaga det som inte gå att nå. Livet === jagandet.
Sorgligt.
Fast kanske är de där slutsatserna en dåres försvarstal bara.
OK för mig. Jag ställer gärna upp som definition på “dåren” om de som ses upp till idag nu är de de är.
Men knappa på gör jag och knappa på kan jag. Visserligen drabbas man väl av mycket skit i det också. Men generellt gäller att ju sämre någon är på något desto mer skit kastar man omkring sig. Programmerare är inget undantag. De där som gnäller över andras kod är ofta de största soporna själva. Vi med x * 10K h i bagaget kan såklart flina åt det där. Alla med erfarenhet vet att med kunskap kommer också ödmjukheten.
Undantaget som bekräftar regeln är kanske Linus T. möjligen.
Eller kanske är det tvärtom.
Någon misslyckad programmerare kan forska i ämnet.