En ny dag föds. Torsdag. Dagar som går. Snabba som illrar rundar de hörnen och försvinner utom synhåll. En ocool gubbe både vill och inte vill att de skall rusa på. Har saker att göra. Vill passera 0 dagar. Vill så mycket. Antagligen för mycket. Borde vila. Men kan inte.
Men man åker med. Kan inte annat där heller. Har väl egentligen ingenting emot det. Seglen är hissade. Det finns en kurs. Ja och framförallt en god vind som för en framåt. Åtminstone känns det så. Men fortfarande öppet hav så vad vet man. Under verklighetens seglatser finns det inga gps’er eller landmärken ibland.
Livet med kattunge är mer hektiskt än innan. Men en ljuvlig liten varelse som nu blivit medlem i familjen tycker vi alla i huset såklart. Ja möjligen utom den äldre katten (f.d. ynge) som trumpet accepterar. Inte mer. Undertecknad har fått lite identifikationsproblem med den där äldre katten. Hon har varit den lilla så länge. Sex år. Ja och hon heter till och med Petite. Nu är hon helt plötsligt den stora. Ser till och med stor ut nu. Jag börjar sonika benämna henne med namn som stora katter före henne har haft här i huset. Får liksom tänka efter varje gång.
Annars laddar jag demos. HELVETE vad det tar tid. Tänk om man slapp sådant. Slapp manualer. Slapp annan dokumentation. Slapp det där andra och bara fick gå framåt. Låter som himmelriket men vore säkert urtråkigt. Dalar och berg. Utom variation så dör man. Man måste lära sig det. Trycka in och tro på.
Jodå död kan man vara fast man går omkring bland människorna. Tyvärr finns det många sådana som vandrar omkring i världen. Det är i blicken man känner igen dom. Men inte den ytliga delen. Man får se efter ordentligt. Se in i de själsliga delarna. Tomhet bara hos de döda.
Man kan leta fel. Men man kan också leta rätt. Det är upp till en själv.
Men att vara död är väl inget fel. Mer ett karaktärsdrag. Tills man dör på riktigt. Men inget fel då heller såklart. Helt normalt. Därifrån ruttnar man bara. Det går utför liksom. Om man inte hinner eldas upp först. Som en annan sopa. Man kan dra slutsatser av det där. Om man vill. Men måste det måste man inte. Det finns färre måsten än man tror faktiskt.
Träffar A. Jodå en riktig människa. Levande. Men snart 72. Så vi pratar om sjukdomarna. Om döden. Fast lite om livet också. Men det blir mest sådant där nu för tiden. Det nedslående sanningarna.
“Hur går det med musiken?” undrar du såklart käre läsare. Sjutton lyssnare. Då tror jag att jag själv är en av dom. Illa. Speciellt om man betänker att tjugotre av dom har råkat lyssna av misstag. Så nope. Minus, minus, minus. Fast det mesta är väl det när det gäller mina prestationer. Det finns inte så många läsare heller. Men fler än lyssnare. I alla fall om man räknar de som råkar hamna på mina sidor. Ja sen skall man väl inte end undersöka min verkliga sysselsättning närmare. Det är illa.
Fast ändå känner jag då glädje i allt det där. Jag måste och är troligen själva definitionen på en idiot.
Antagligen.
Liksom.
Folkets hem. Edsbyn. Sjuttiotal. Per Persson, Mats Lindén och någon mer, “Alfta”-grabbar kommer fram och gillar ett solo jag precis spelat. Smågrabbar. Man tackar och går därifrån. Det finns mycket smågrabbar. Läser om dom några år senare under en kort hembygds besök efter flykten, det lokala bladet, Traste Lindéns Kvintett. Kul gäng. Kopplar långt senare. Ser att de får bra recensioner. Arvtagare. Värdiga.
Senare delar jag loge med Per. Han stor. Jag ingenting. Nope, tar ingen selfie med honom. Men ger honom en tumme upp innan han går på. “Bra solo”. Liksom. Hela han.
Fast det fanns fler “bra” i luften i de där trakterna. Tror det fortfarande är så. Inte så här i Ljusdal. Jo möjligen i Järvsö. Man letar helst det dåliga. Påtalar det helst också. Slår mot alla. En rekyl rakt ner i helvetet. Ändå finns det lika mycket bra här som på alla andra ställen.
Fast man lär sig att lyssna på den där rösten man har inom sig. Skulle folk lyssna på det andra säger och rätta sig efter det hade vi inte haft något av värde när det gäller varesig musik, texter eller annat. Camilla Läckberg och trio med bumba och Cuba Cola hela vägen in i mål.
Hur lär man de unga det där. Som som verkligen inte lyssnar på en gammal gubbe. Inte bör göra det heller. Faktiskt. Nej man gör inte det. Man måste lära sig det där. Eller gå under. Ge upp. Ur uppgivenhetens blöta träsk har mer än en guldskimrande fågel rest sig och flugit iväg i en applåderad flykt.
Om man vill sjunka eller flyga. Ja det bestämmer man själv. Vad som är guldskimrande kan man också ha en egen åsikt om förresten. Det är i alla fall sällan pengar. Så mycket kan jag upplysa om. Det är väldigt sällan pengarna.
Fast nu skall jag ge upp. Eller låta bli att ge upp. Eller bara knappa på.
Liksom är det enda som överlever “in the end“.
Bra så.