Döden har alltid jagat mig. Jag har känt närvaron så länge att vi blev vänner redan innan jag fyllde tolv. Nej, det är inte rädslan för att dö som besvärar mig. Det är livets korthet som har plågat mig ett helt liv. Nu, som nära 65-åring, är det där såklart påtagligt. Hur skall man hinna med allt?
Det enkla svaret på den frågan är såklart att man hinner inte allt. Ingen gör det. Det är bara att acceptera läget. Men hos mig är insikten om det och allt annat inom mig som inte vill acceptera att det är så, mil från varandra. Ja och har alltid varit.
Livet är för kort.
Dagarna är för korta.
Timmarna är för korta.
Minuterna med.
Utom när man väntar på en buss…
Liksom.