Okoncentrerat dag tre. Gillar icke. Icke alls. Men får ta det för var det är. Jag har i alla fall fått lite gjort ändå. Fast inte fått till mycket till kod. Där är det bara lidande. Fullständigt lidande.
Men nu. Guldnogat och Vicks Blå och lite kaffe. Alltså, det finns hopp. Biter inte det vet jag då rakt inte vad som skall till.
Men har ju alltså möblerat om. Det sätter sina spår. Jag behöver det där totala lugnet omkring för att sjunka in i kodarkoncentrationen. Telefonsamtal, prat och ommöblering passar inte in i det där. Och nej, en krånglande hulk bidrar inte heller.
Chili mot ångest testas kliniskt. Tanken är att man skall få annat att tänka på när man inmundigar sin chili och ångestattacken kommer. Nu har jag normalt ingen ångest men kanske hjälper det där också mot okoncentration. Får väl ta till det om inte godisinköp och kaffe hjälper. Testa.
Läser om hitmakaren i Ljusdal. Jodå. Blir såklart avundsjuk. Drar in stimpengar. Men säljer mig såklart inte så lätt och definitivt inte till slagerträskets fjollor. Men pengarna tar jag alltså gärna. Det där går såklart inte att få ihop. Lika lite som hårdrock och dansmusik inte gjorde det på 70-talet. Sen krävs det såklart talang för det där också. Alltid är det något.
Stimpengar har jag ännu inte sett till några. Fast har visst tjänat ihop i alla fall några outbetalningsbara ören. Alltid något. Men dagens lyssningtakt blir det inget stort arv för barnen den dag det där betalas ut. Sorry kids.
Någon hypnotisör känner jag inte och har aldrig känt. Men visst blev åtminstone rubriken bra i det här inlägget?
Nåja.
Men jag måste väl försöka kasta mig in i det där kodandet. Editor och debugger står där och blinkar. Det finns liksom ingen ursäkt alls för att inte köra. Känner liksom hur den nionde Vic’s Blå tabletten som ligger och smälter i därför avsedd mun tar mig till nya höjder. Det finns alltså hopp. Så tjing så länge. Ja, så kan man väl säga. Också en bit in på 2000-talet.
Liksom.