Noll. Zip. Zero. En hel dag. Ja en kväll före det också. Tamefan en hel vecka om man tänker efter. Lågvattenmärke. Det blir inte mycket gjort.
Men ibland får man offra en vecka. Som i militär strategi. Retirera. Omtag. För att får andra veckor där det går bättre. Anfall! Framåt!
Alltså finns här stora förhoppningar om att nästa vecka blir en kanonvecka i full koncentration.
Men Bollnäs idag. En heldag i de stora inköpens tecken. Fyller på. Betalar ut. Mest är det mat och reservdelar till bil. Något lite läggs pengar på glädje också. Ja mer än vanligt definitivt.
I Bollnäs är det en sådan där dag när man får lotter för sitt handlande. Sen kan man vinna och får femtio tusen att handla för under en dag. Våra kuponger ligger nedpackad i en kasse med mat inhandlat på nätet. Vi hittar dom först när vi är hemma. Känns lite attans. Men man kan ju inte åka tillbaks till Bollnäs för en sådan sak. Fast hur det än är. Jag vann Ljusdals motsvarighet till det där en gång. Fick tjugotusen att handla för. Tror fortfarande inte att det är sant. Att lyckas två gånger med den bedriften… ja det är rätt osannolikt. Men det var det å andra sidan också att vinna en gång. Så vi brukar lämna in dom där. Man vet ändå aldrig
Nu sitter jag och väntar på kaffe. det droppar och sörplat i köket här på låtsaskontoret. En räddning efter inmundigad mat. Eller möjlig räddning. Troligtvis somnar jag senare på en grön IKEA-soffa nära mig i alla fall. Så känns det åtminstone. För även om det inte blivit mycket gjort så har det gjorts idoga försök att få något gjort under veckan. Jodå. Definitivt. Också att försöka kostar energi.
Varmt här på låtsaskontoret. För varmt. Men jag unnar mig. Skall återställa till mer normala temperaturer snart. Fast kanske när “låtsas” ger sig iväg. Från och med tisdag nästa vecka finns det inte längre något låtsas varesig över mitt arbete eller mitt kontor. Noll låtsas alltså. I det finns en känsla kring identitet som är enormt viktig för mig. Mer så än jag någonsin kan förklara.
Men nu gäller det främst att ta sig igenom inkorgens all smörja. Man är som ett anrikningsverk i en guldgruva där. Promille räknas. Det mesta är skit. Sen fredagsbackup. Skickar lite filer till New Zeeland . Det är en galen värld. Och man hänger med i det galna. För säkerhets skull behåller jag en kopia här med utifall Nya Zeeland sjunker.
Kaffet smakar utmärkt kan jag meddela. Giftigheterna sprider sig redan i blodet och kanske sparkar det igång någon cell som ligger där och sover, får igång en uppvakningsprocess och kedjereaktion i gamla kroppen så att man piggnar till lite. Av det känns dock ännu inget. Troligen kommer det aldrig göra det. Att använda kaffe som räddning gav jag egentligen upp för tjugo år sedan. Men ger såklart inte upp hoppet.
Med +200 mail pockar på att få min uppmärksamhet. Kattguld de mesta. Men ett och annat riktigt guldkorn finns det allt i det där. Dom får man ta vara på då alltså. Men det tar alltid en stund att gå igenom malmen, eller mailen. Things real men have to to. Mögligen skall det vara “has” där. Men så är det väl. Kanske. Jo säkert kvinnor också. Vad vet jag. Och de med annan könstillhörighet. Alla måste ta sig igenom skiten för att komma till ljuset eller något. *Ähhhh fan så pretentiöst det blev. Nakna flickor. Friarbrev. Arv. Gåvor. Skall år ett håll. Ointressant tåt samma håll. Intressant kan sparas till veckan. Övrigt, som kanske kräver en reaktion, ja dem får man tas sig ann. Det var nu länge sedan dom var många såklart. Så när man nått den punkten är man vanligtvis – åtminstone i princip – klar.
Så jag önskar trevlig helg härifrån. Lev gott där ute. Tänk på att det bara gives ett liv. Man bör ägna det livet åt att göra det man vill. Inte det som andra vill.
Liksom.