Vem vet egentligen vart stigens slingrande väg oss för? Man liksom bara går och går och försöker uppskatta platsen där man nu för tillfället just färden för. Är det bakom nästa krök som lyckans glädje finns? Eller kanske här, där jag nu står och i detta enkla där jag bara finns. Förnöjsamhet eller hopp om bättre dagar platser dit man längtat sen och då fast nu är här och bäst i allt. Jag tror jag måste vandra stigen framåt, bortåt, nedåt framåt sen som jag en dag jag av moder föddes för meningen med färden den var aldrig riktigt min att finna. jag kom till jorden bara för att en dag helt försvinna.