Jag vill meddela att livet här på andra sidan, om pensionstrecket, inte känns annorlunda än före innan repet drogs. Kontoret som förr var låtsaskontor är iof nu ett helt vanligt kontor. Låtsasarbetet ett helt vanligt arbete. Men för övrigt. Allt är sig likt. Det finns alltså hopp.
Yngste sonen förärar mig med en present på födelsedagsmorgonen. Mycket oväntat och det hugger till i hjärtat. En påse Werther’s Original och gammal gubbe är såklart en prefekt match. In åker en karamell i därför avsedd mun redan där på morgonen.
Fast morgonens uppdraget är att hämta tårta i Färila. Så görs. Bullpåsen jag inhandlar för eget inmundigande skänker jag till den hungrige mannen som står utanför affären och ser just hungrig ut. Jag saknar den inte. Han behöver den mer och ser nöjd ut. Karma finns inte men rätt ändå. Känner mig inte som en bättre människa.
Inte mycket tårta går ner i magar när K kommer hem. Men en bit var blir det i alla fall. Större delen av den finns ju kvar idag. Går att frysa om man inte lyckas angripa den nu. Men man får kämpa.
En gammal granne, professorn, några kinser, gammelsonen, revisorn, ja och brorsan (!!!), hör av sig under dagen. Som om det var en alldeles speciell dag igår.
En Alvedon och en kopp te och ett tänt ljus skall förhoppningsvis få fart på mig här på morgonen. Livet återstartar här. Reset…
Liksom.