Jodå. lever. Fast det är dag två av pensionärstillvaron. Idag behövs inte ens någon stödvila fast jag fortfarande känner mig rätt “knöven“. Det där, att inte lägga sig på soffan och vila bort en timme eller två, kan bara tillskrivas jävlar-anamma. För allt inom mig skriker “vila förfan“. Men tycker man att man har att göra så tycker man att man har att göra. Förkortar säkert livet med veckor på dylika dumheter. Men det är som det är.
Fast nära flow idag. Så lite njutning finns det ändå i tillvaron. Var det inte för det där krassliga så hade alltså allt varit gott. Men nära är oftast bra nog. Man får nöja sig med det. Oftast eller jämt.
Ljusdals Energi vill ha pengar. Vattenmätare skall bytas. Inget att säga om det. Men tamefan att dom sätter dit en ny mätare utan att man också monterar en dyr konsol. Hade tänkt bygga en egen. Men grejer har gått sönder här så jag kan inte fixa det nu. Får beställa en dyr. Förhoppningsvis kan jag i all fall montera den själv. Måste utreda det där med plomberingar och annat först.
Men femhundringar hit och femhundringar dit och femhundringar upp och femhundringar ner. Det verkar jävligt enkelt för andra att tjäna en femhundring. Men ingenting jag gör verkar vara värd en. Det finns en obalans där. Definitivt.
Orättvist.
Men tillgång och efterfrågan. Slutsats: Jag har aldrig varit efterfrågad. Ja jävlar. Sorgligt skulle det kunna vara om jag själv inte rådde för det. Eller antagligen rår för det. Men ger man bort saker så… ja ni fattar. Open source är bäst för mottagaren. Kanske.
Men ljus och katt här. Petite. Numera storkatt. Väger säkert tio kilo. Jätte. Så stor var hon inte när hon fick sitt namn. Inte heller är hon nöjd med den lille nye katten som hon jagar runt i huset. Katter kan vara elaka. Grymma. Sadistiska. Ibland undrar man varför man gillar dom?
Ljuset som brinner här bredvid mig det lugnar hur som helst. Jodå katten med. Åtminstone här ner på kontoret. Det är gott på alla vis.
Tårtan köpt för att fira att det är över visade sig vara rätt kämpig att äta upp. De andra två i familjen äter så förbannat lite. Alltså måste jag offra mig. Ja och hur mycket tårta som helst går det inte att äta. Nääää…
Veckan verkar bli en till vecka som bara försvinner under en som mark som man tappat balansen på. Ja, is, kanske. Shooooop säger det och så är man där på fredagen. Trodde man skulle hinna med lite. Men det gör man aldrig. Inte numera. Trotts sextontimmarsdagar. Irriterande. Men att försöka kanske räknas. Fast troligen inte. Framgång och pengar utdelas vid födseln. Undersöker man de där “tomma händerna” är de sällan särskilt tomma.
Försöker med lite Best Of Bruce Springsteen och jobbar vidare. Obs att det inte finns något “låtsas” alls i det numera. Det du!