Underbara måndag mumlar jag för mig själv när jag sitter här på morgonen. Allt hinner man med den här veckan. Allt. Ja frågan om det inte orkas med lite till också. Man har ju en hel vecka på sig. Här och nu låtsas man inte om det erfarenheten har lärt en, att man hinner bara en bråkdel av det man ville. Men OK såklart. Det är så det fungerar. Siktar man på molnen så når man trädtopparna. Gäller allt.
Biltur med K på morgonen. Jag ser levande människor. Sannolikt blir de de enda levande i människoskepnad jag ser idag. Det är är OK såklart. Men kanske en slags misär om man rullar ut det över ett helt liv och in i ålderdomen. Det är så man blir en sådan där som hittas efter ett år och har legat död lika länge. Men en värdig död är väl inte mycket att stå efter. Bättre att sikta på ett värdigt liv.
Jag känner en kille som är programmeringslärare men som helst av allt vill bli sjuksköterska. Men han kommer aldrig att bli en sjuksköterska. Därför att vägen framåt är så jäkla bekväm och skön att färdas efter. Det är jobbigt att vika av och ta en väg med uppförsbackar. Men måste man inte det. För sin egen skull. Om inte annat åtminstone flytta ikonerna på sin skärm då och då till nya platser. Så att man åtminstone förändrar sitt liv lite. Ansvaret är såklart bara ens eget när det gäller att leva livet. Men att utvecklas till en sten vill väl ingen.
Om en alldeles liten stund skall jag slå på liter musik här och dyka in i det som är min värld. Jag finner ro i den där världen där problemlösningen är det enda primära och skönheten är målet. Eftersom jag ger bort allt jag gör gratis, så finns ingen strävan efter pengar och makt. Allt det är är inte ett jobb, det är egentligen mer som om man är en munk och följer den inre röst som för en närmar han/hon/det/gud.
Men å andra sidan kan det också vara en flykt från verkligt liv. Att jobba för att slippa tänka. Att slippa den obehagliga världen genom att gömma sig för den. Ja och jo, är det inte det som munklivet handlar om egentligen också. Att fly världen. Arbetsnarkomaner, präster, munkar och andra dårars paradis.
Men det viktiga är ändå att inte vakna en dag i sitt liv och tänka “Att jag inte…” utan istället vakna varje dag och tacka universums alla partiklar/energi för att man får leva en dag till. Vad skall man med allt annat till om man fick det där? Är inte känslan av förnöjsamhet den högsta vinsten man kan kamma hem?
Men nu är det alltså dags. Alltså att ge sig in i den värld som skulle kunna vara riktig om den nu inte var så vansinnigt mycket på låtsas. Fast visst ja. Nu är allt på riktigt. Om “riktigt” nu ens existerar såklart.