En väg mitt i skogen, i tystnaden, i ingenstans, som leder någonstans. Rom såklart. Som all vägar. Men den här. Hudiksvall kanske åt ena hållet. Havet. Eller Dalarna åt det andra. Eller kanske bara hem.
Jag står där och andas. Existerar. Någon kallade det skogsbada. Idag känns det precis så. Det är fullständigt tyst. Inte ett ljud. Inte ens ens en vind viskar sin sång. Jag vederkvicks och lyfts. Så enkelt det är att få energi.