Spruta tre injicerad. Sen årsinfluensa ur en annan spruta. Aldrig tidigare har man väl fått så mycket sprutor. Jo kanske, som inlagd på sjukhus. Men som förmodad frisk. Inte. Fast i lumpen var det någon sprutövning som alla skrämdes för. “JÄTTESTORA sprutor” sas det. I själva verket var det helt vanliga små skitar som inte ens känns. Ingen aning vad det var man fick då. Men mer än en var det. Tror jag. Men länge sedan. Preskriberat. Glömt. Avskrivet. Mer skydd än såhär får man inte den här vägen. Resten får man sköta själv med handsprit, vett och en vilja att leva.
Pensionärer såklart. Pensionärer så långt ögat når. Kösystem saknas tydligen i pensionärernas värld. Man får gå in till “de sprutande” på känn. Tror inte jag smet före någon. Men helt säker kan man inte vara. Kanske har man skaffat sig ännu en ovän för livet här och nu idag. Det visar sig. Säkert.
Överlever man så är det dom här människorna som man skall tillbringa sin sista tid med på ålderdomshemmet. Helt OK människor såklart. Kan gå. Sannolikhet nära noll att man når dit.
Trött blev jag i alla fall av det hela. Eller jag var trött innan och blev tröttare nu. Man får hålla ut till lunchen. Kaffe efter nämligen. Nikotin fungerar som drog för den här gamla kroppen fortfarande ibland.
Sophämtningen avklarad den med. Kom ihåg. Grönt och brunt kärl. En stor händelse. Men fixad nu alltså. Mitt uppdrag att dra fram kärl och dra tillbaks kärl är väl knappast något man får nobelpris för. Men det utfördes. Sen tog jag också den där tunnan från kontoret sent igår innan jag la mig. Med snö och nordanvindar ute så var just det däremot en bedrift värd ett pris ur kunglig hand.
Nu återstår alltså bara arbetande. Ja lunch också. Lunch först. Ja man skulle kanske rent utav hämta post också. Men efter det. Då kanske man uppnår det lugn som krävs för att dyka in i sin alldeles egen värld.
Ja alltså, mer än såhär händer det inte under en dag i mitt liv. Träffa folk och uträtta ärenden. Så kanske inte underligt att man blir trött. Ovan som man är.
Pensionärstillvaro…
ps En talgoxe knackar på fönstret. Jag tittar ut och där sitter han och alla hans vänner i körsbärsträdet och ser förväntansfulla ut. Men inga frön förrän på fredag serru, försöker jag mima. Leverandsproblem. Då svär dom åt mig med sitt fulaste pi på talgoxars vis och drar vidare. Talgoxar av idag är inte lika väluppfostrade som var när de en gång var dinosaurer. Näpp. ds