Jag brukar såklart se mig själv som rationell. Men samtidigt inser man ju såklart att det är illa med det där rationella när man är mer rädd för resultatet av en besiktning av en bil än magnetröntgen av en knöl man hittar på sin kropp (huvud (själva knölen) undanräknat). Det ena är något som löser sig, det andra också kanske, eller inte, möjlig död, slut, stopp (jo det löste sig).
Men det är det där med kontroll. Livet har man kontroll över. I mitt fall lever jag tills jag dör. Mer med det är det inte. Man föds och man dör. Båda har varit mina följeslagare under ett liv. Läs närvarande.
Men bilar. Motorer. Rostiga grejer. Det är inte min pryl helt enkelt. Och nej jag har inte grejer för att fixa med det heller. Grop. Lyft. Verktyg. Och inte har det såklart blivit bättre med det där sedan axelskadan. Så pengar skall halas fram. Bilfixande kostar så förbannat mycket (onödiga) pengar. Och rulla måste det. Så fram med pengarna bara eller sitt där på kullen och rosta bort.
Jo bil behöver man. Liv vill man ha. Men tar det slut så är det slut. Högst troligt finns inget att oroa sig för efter den punkten. Fast bilar kan man oroa sig för hur mycket som helst. A – B kräver bil. B – A också. Förvånande kanske för stadsbo. Tunnelbana. Buss. Taxi. Sällan så långt mellan A – B. Men här. Långt. En buss på morgonen. En på kvällen. I bästa fall. Ingen tunnelbana. Taxi otänkbart.
Så bil måste man ha. Fungerande. Alltså gäller det att hosta fram stålarna. Oftast på bekostnad av annat. Allt det där sammanräknat föder den där oron. Jag hatar det. Hatar att vara orationell. Men det kan inte hjälpas. Så mycket hänger på det där brummandet av en motor på fyra hjul som rör sig framåt och stundtals bakåt.
Nu löser det sig oftast dessutom, precis som nu. Och visst allt det där är lättare idag. Men känslan av katastrof när bilen fallerar eller bär besiktning skall utföras kommer aldrig någonsin lämna mig.
Av någon anledning så händer också allt sådant där kring juletid när man har andra utgifter. Vi har varit med om det där så förbannat många jular att det inte går att räkna. Det är nästan inte sant faktiskt. När morsan drev in i senilitetens dimmor och oftast inte ens kunde mitt namn eller kände igen mig så minns hon solklart alla fel vi haft på bilen.
Slutsats: Motorer och undertecknad är som olja och vatten alltså. Någonstans skär det sig. Helst om det är mörkt och kallt och ensligt och mobiltäckning saknas.
Fast relativt lugn nu alltså. Lite lätta reparationer sen återbesiktning som borde gå bra. Hoppas man. Till sommaren förhoppningsvis en bil av lite senare modell efter lite sparande.
Lugn var det här alltså. En stund. Tills nästa gång. Den som kommer snabbare än man hinner tänka att den kan komma.
Lugnet det jag behöver före att jobba. Det jag alltså hoppas känna imorgon. Så att jag kan dyka ner i Åkes värld. Telefoner får hålla sig lugna. Besökare hålla sig nedanför kullen. Jag har annat att göra.
Liksom.
Fjorton minus där ute. Huttrigt. Rätt behagligt här inne. Finns inget att klaga på där. Om man nu inte måste ut. Men det tror jag inte att jag måste imorgon. Möjligen då för att hämta post och senare hämta K. Men annars. Inne. Kodandes. Njutandes. Förändrandes världen… Eller skit i det senare förresten. Man gör det man skall. Det man måste. Det man vill. Man väljer sin väg. Berömmelse är för de starka. Sådana som mig dödar den. Så livet kan såklart inte bli bättre än att sitta där i huset på en kulle och göra det där man vill. En gåva. Ja och det är en gåva att man fattat att det är en gåva också. Vad kan man liksom mer begära? Jo en fungerande och rätt ny bil… Eller drömma om en åtminstone.