Det enda som drar, och längtas till, nu är en grön IKEA soffa som står där osutten och oliggandes i uppe i lägenheten. Allt annat, kodandet, här nere, det sköts bara enligt rutin. Jag mal på. Knappar På* Trött. Behöver vila. Den som jag ofta exekverar i grön IKEA-soffa.
Men inte ovanligt att det trötta överväldigar mig när det kommer klödknäppar. Tröttheten följer liksom med på köpet. Ingen aning varför det är så men inträffar gör det varje gång. Att frysa tar antagligen mer energi än man tror. Ja och då fryser jag väl inte, varken så mycket eller ofta. Bara vid bilhämtningar och postlådehämtningar utsätter jag mig för de låga molekylära rörelserna. Annars studsar dom pigga rackarna omkring ganska bra. Som ungar efter lördagens godispåse faktiskt.
Ja egentligen kunde jag väl bara avbryta. GFe mig. Kalla dan för helg. Finns ingen chef eller lag som tvingar mig att sitta kvar här nere och försöka få något gjort. Pensionen kommer ändå. Räkningar kan betalas. Där finns lugn.
Men det gör jag inte. Något slags ansvar som alltid funnits inom mig. Som har fått för sig att det är bättre att försöka. Troligen en ren missuppfattning och ett missförstånd såklart. Som ett liv hade varit bättre utan.
Jag knappar på*
När jag hör moderatledaren stå och gnälla i TV (gör han annat) så kan jag för mitt liv inte förstå hur någon vill rösta på hans parti. Det där gäller KD och SD också såklart. Det är helt obegripligt för mig. Ändå röstar i princip hälften av Svenska folket på högerns gäng. Vill ha det som i Amerika kanske. Vill roffa åt sig själv och skita i alla andra.
Men…
Det är inte det där att hälften av Svenskarna inte längre tror på solidaritet och att hjälpas åt som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig är att all de här människorna antagligen tänker och tycker på samma sätt när iställer en vänsterpolitiker talar. Helt plötsligt öppnar sig en avgrundsdjup klyfta. En bråddjupt gap där ingen av de som står på sidorna av det förstår den andra. Vi vet alla var de där klyftorna och splittring kan åstadkomma. Förstörelsen hämtar allt sitt syre därifrån och det svarta där nere i djupet drar till slut med sig allt.
Man blir inte uppiggad av sådana tankar heller.
Men det är såklart en helt annan kyla som breder ut sig det där än den som finns där ute. Vinter. < -10. Helt vanlig vinter. Inget märkvärdigt. Men man är ovan. Det var ett tag sedan och man har känt ljumma sommarvindar som har placerat en på någon slags drömplats som inte stämmer med verkligheten. Nope. Det är så här det är. Kallt när det är vinter. Ibland varmt när det är sommar. Fast inte så ofta. Om man nu skall bo här i norr.
Traveling Wilburys har 2324519 måntaliga lyssnare på Spotify. Det innebär att dom alltså bara har lite drygt två och en halv miljon fler än vad jag har. Ett konstaterande bara. Inget mer med det.
Ännu inte en enda fågel vid fågelbordet. Fågelfröutgifterna verkar bli låga i år. Men tråkigt såklart. De finns nära mitt hjärta dom där fåglarna plus ekorrarna. Fast det räcker väl med att bara en av dom lyckas hitta hit igen, sen är dom alla här igen. Det skvallras mycket i de där kretsarna.
Sluter jag ögonen här och nu så somnar jag. Jodå. Det gjorde jag faktiskt igår. Sov en kvart. I stolen. Ni vet sådär så stt man vaknar när huvudet faller åt något håll. Bör alltså skaffa en flygplanskudde. Så att man kan sova ordentligt på jobbet. Eller en soffa. En där man kan sträcka ut sig en stund. Ja i alla fall om det skall fortsätta på det här viset. Trötthetsviset.
Vill man ge ett namn åt det där kan man säga att man behöver tänka en stund. Visst låter det seriöst?
Men tangenter bör tryckas ner och kod skapas. Åtminstone är det så i mitt liv. Trötthet eller inte, det där måste fortgå. Så jag beträder den stigen. Soffan får vänta till ikväll och sju ungefär. Där är det, GÄSP, stäng igen ögon och fall ner i det sköna mörkret.
Japp.
Liksom.