Jag sätter mig i studion och försöker få till något. Men det hjälper inte att jag befinner mig i helt rätt mod. det blir inget. Lika bra det kanske. Man får nöja sig med det som är ibland. Fast skulle behöva ta mig igenom en musikalisk förlossning och ge mig hän i det stora lidandet. Fick alltså inte det.
Bloggen har fortsatt många läsare. Har absolut ingen aning varför det är så just den här hösten. Innehållet har väl varit mer mediokert än vanligt kan man tycka. Men vad vet man om människorna och det där är i alla fall något att glädja sig åt. En sol som kikar in genom en spricka i fasaden och träffar helt rätt.
Packar ett julpaket till K’s brorsa. Det blir det enda som skickas härifrån i år. Förr, en gång i tiden, tro jag det var elva eller tolv. Hasse, Lilly & Anna, Kalle och Lilly, Ruth, Margit, Gösta, K’s föräldrar osv, Dom där människorna som betydde något. Dom man ville visa uppskattning för att dom fanns och funnits. Men bara K’s brorsa kvar nu alltså. Hur sorgligt är inte det?
Maria äntrar så mycket bättre. Det är mycket gråt i år och mindre blev det såklart inte när hon kom med. Men är man en sur och snyftande jävel som jag är gillar man såklart det där. Höger ögat släpper iväg en och annan droppe. Västerögat är som vanligt lite mer svårflörtat på det där viset.
Något som slår mig på det där programmet är hur alla har föräldrar och syskon som är så jäkla supportande. Man undrar såklart lite vad som skulle hänt om tv teamet kom hem till mina föräldrar och brorsan under tiden det begav sig och frågade samma saker som de gör där i programmet. Va? spelar han i ett band? ungefär så antagligen. Fast å andra sidan så hade såklart ingen ställt upp på dylikt. Det skulle stannas på jorden. Men bäst så såklart. Man är lyckligt lottad.
Annars är det mest vila den här helgen. Lite småfix av ditt och datt lyckas jag åstadkomma men annars bara vila. Har blivit en trött jävel på sistone. Om det har med uppnådd pensionsålder, minskad stress, eller annat att göra har jag ingen aning om. Behovet av att sova och vila har i alla fall ökat. Gillar inte egentligen eftersom jag har annat jag vill göra. Hinna med innan man trillar av pinnen. Tjoff. Men det hjälps inte. Kommer tröttheten över en får man ge sig. Ja och pensionen kommer ju in på kontor varesig man sover eller gör nytta. Klaga kan man ju inte göra på tillvaron ändå. Men vem vill vara trötter liksom.
Men vi blir hemma under julen. Elton ringde såklart och bjöd på stort där utanför London. Kunde till och med få en fjärde Covidspruta om jag var rädd för sådant. Det är inte han. Men hemma är ändå hemma. Så det blev nej tack. Fast skall nog dra över till Elton och folket under nyårshelgen. Party, party liksom. Kan behöva muntras upp lite efter julen.
Man undrar lite över 2022. Ett nytt år. En konstruktion såklart. Allt rullar bara på som vanligt egentligen. Men åren och skifterna, liksom högtiderna, är nu ändå något att hålla sig i. Så att man håller sig upprätt. Går på vägen framåt, någorlunda stadigt.
‘Januari och februari kan vi såklart som vanligt hoppa över. Det är bara arbete som är ett möjligt glädjeämne under dom månaderna. Men sen i mars. Kåta talgoxar börjar höras från träden. Följt av lika kåta Domherrar. Ja och hackspett. Hopp. Mars tar man sig igenom på hoppet. April är ofta segt. Men ljuset återvänder där. Solen till och med värmer vissa dagar. Sen öppnar sig våren och sommaren med all sin ljuvlighet igen och det blir lätt att leva.
Fast det är enklare att leva sig igenom en vinter i år. Marginalerna är andra. Lugnet följer med i de utökade marginalerna. I det gläds och njuter jag. Man behöver inte så mycket mer än ett sinne i frid. Guld och fina bilar är inte vägen dit. Eller vad fan vet jag egentligen. Glöm det där. Det kanske det är. Var och en måste hitta sig egen väg dit och vägarna dit är många.
Den här julen tänker jag unna mig en whisky. Ingen sådär dyr som Backa-Jan brukade komma med. Bara en vanlig enkel skotsk single malt. Den skall jag sen sippa mig igenom jul och nyår med framför den ena av våra öppna spisar. En helt onödig lyx att unna sig. Löjligt nog är jag med i en Whiskyklubb. Flaskorna där går sällan under tusenlappen. Inget för mig alltså. Bortkastat även om jag hade råd. Men ett år kunde jag köpa den whiskykalender som klubben kör varje år. Nej inte den dyraste men i alla fall. Det var verkligen en upplevelse. Tjugofyra småflaskor med extra prima whisky. Whisky hela vägen fram till jul. Räknar inte med att det där skall gå att återupprepa igen. Känner väl inte ett direkt behov heller. Dricker gärna ett glas whisky ibland. Det mesta smakar utmärkt. En del bättre en del sämre. Men de flesta är OK för min gom. Jag är enkel på det viset. Så jag borde väl gå ur den där klubben så det slipper skämmas för mig.
Som landsflyktig sitter jag här i Los. Har väl inga nära vänner eller bekanta här. Funderar ibland på om det finns något hemma. Ja och jo och visst, huset här på kullen är ju hemma såklart. Men i annat hör jag inte till. Inte här. Ett UFO är man. Edsbyn är väl såklart den plats annars som är närmast hemma. Fast inget finns kvar där heller. Flyttar man som tjugotvååring så tar man med sig sina rötter. Fast hejar såklart på Edsbyn i bandy och annat. Lite fånigt sådär. Hör ibland av en del folk därifrån också. De som vill stanna i minnena. Det var bättre förr ni vet. Det har jag aldrig tyckt. Vår bästa tid är nu.
De där rötterna. De man drog upp där då. De får aldrig riktigt fäste igen. Bara nästan. Det måste bara bra nog. Man måste nöja sig med nästan.
Fast rötter egentligen. Jo jag har känslor för Hälsingland. Jag känner att jag hör hemma här. Visserligen på ett helt orationellt sätt. För egentligen skulle jag kunna fara iväg vart som helst i världen. Sätta mig där och känna precis samma känslor som jag känner här i ett hus på en kulle i Los. Jag kommer aldrig att riktigt känna att jag hör till. En stor sorg finns i det. En bokstavskombination kanske. Galningen inom en. Men ett faktum. Dit, till den känslan, kommer jag aldrig nå i det här livet. Det vet jag. Faktum är att jag inte ens vet om jag vill dit. Troligen inte faktiskt. Jag måste ha mina egna stigar att vandra efter för att överleva. Låter antagligen märkvärdigt. Må så vara. Märkvärdig är det sista jag är.
Men nu har det blivit fler ord än jag hade polletter för. Det blir tre straffrundor kring huset. Eller kanske räcker det med att fylla i lite pellets i Hulkens mage. Ett straff det också. Detta utföres numera med munskydd. Dagligt näsblod har avtagit efter att den rutinen införts. Sedär vad en bortglömd forskningsrapport kan hjälpa gamla gubbar.
Lucia imorgon. För mig känns allt det där otidsenligt. Men sur gubbe håller tyst. Kanske.