En bra dag. Flyt. Åtminstone skapligt. Tillräckligt för att känna mig nöjd. Jodå. Man tar det som bjuds när man befinner sig i en grop. Fast i mitt fall är gropen uppe på en kulle då. Det förmildrande. Tar ut varann. Lite. Eller mycket. Beror såklart på hur djup gropen blir/är.
Yngsten kommer hem och har fått jobb. Bara det liksom. En julklapp som heter duga. Lägenhet och liv där också. Snart sitter vi här och ugglar alldeles själva K och jag. Som det skall vara. Är helt ok.
Fast yngsten tycker inte det är så märkvärdigt. Sådan är han. Sorglösheten hos yngsten i varje familj. Friskt.
Av lucia har jag inte märkt annat än att jag nallar en lussebulle i frysen. Nåja, två. Ja dom är ju tillverkade för att ätas upp så…
Det är synd om de icke vetgiriga.
Länge sedan jag fick dyka ner i äkta hårdvarunära programmering nu. Ändå handlar ju allt om det. Jag har inte tillåtit mig det där innan all högnivåprogramvara är omskriven. Men man närmar sig. Visst. Alldeles för sakta såklart. Men framåt går det. Tålamod skriker man och jobbar på.
Fast måste nog ta och fixa upp de moduler som är klara och börja sälja dom igen. Såhär kan vi ju inte ha det. Men också sådant kostar pengar. Dom måste ut först innan de kan komma tillbaks. Man får ta det pö om pö. Sådant man lär sig. Men kanske inte borde behöva lära sig.
Fast ibland tänker man ju “varför då?“. Man har ju valet att leva lugnt pensionärsliv också. Fast vill man det? Man får träna på sådant.
Men jo, och ja och visst. Det finn satt göra och gör man inget blir det inget. Hur enkelt som helst är det. Så nu (k/g)ör vi.