Kodar några rader. Sen rensar jag inkorgen ner till ~100 mail. En bedrift. Krävs mod. Man gör. Tänker inte så mycket. Ångrar sig ev. en annan dag.
Sen ringer Ljungström. Gubbe. Rockande. Går en timme där hela vägen ut i voiden.
Nu.
Här.
Skall försöka dyka in och ner i koden igen.
Skriver alltså ett blogginlägg. Som ett försök att smita undan det oundvikliga. Men vad gör man annars. Sitter och väntar på inspiration? Transpirerar? Gör sig av med överflödiga gaser?
Det som är kvar i inkorgen lyser rött och gult. Allt är viktigt eller jobb. Men saker ända bortifrån 2019 så så jäkla brådskande att hantera är det antagligen inte. Eller också är det det? Borde ha blivit hanterat.
Skall ta tag i det kvarvarande en dag. Lägga saker i en TODO lista och glömma en gång till. Det enda som en TODO lista kan användas till. Tro mig. Jag har testat (och avfärdat) dem alla.
Men en vacker dag. Minus fyra. Fyra decimeter snö. Vindstilla. Man kan inte klaga. Hulken brassar nämligen på där i källaren så att man blir ordentligt uppvärmd både till kropp och själ på sittandes kontor.
Bra.
Det är trist att inte ha något att klaga på. Skall man klaga måste man inbilla sig saker. Ja, och det är ju inte svårt. Inte svårt alls.
Snart landar pensionen på ens konto igen. Dit kommer den utan att man har lyft ett finger för att den skall göra det. Eller ja och jo det har man väl gjort. Det har knappats. Det har arbetats hårda timmer i ett liv för den där pengen. Men sanningen är ju att jag kunde ha spenderat hela månaden liggandes på soffan och den där lilla slanten hade ändå kommit in på kontor. En underlighet. Nästan värt att ropa HURRA för. Ja, om man tänker att så skall det fortsätta tills man dör. Kravlöst. Lyxliv.
Fåglarna är tillbaks till fågelbordet med råge. Har tydligen bestämt sig för att nu jävlar! En halv säck på en vecka! Vafalls! Men terapi det där både för mig och lillkatt. Jo, det finns tydligen till och med forskning på området som kommit fram till att man mår bra av fågelmatande. Till och med oro och ångest skall tydligen påverkas. Fast för mig räcker det då om de små dinosaurieättlingarna överlever vintern. Ja och om jag (och katterna) får beskåda just det.
Men smita undan det kan man bara göra i begränsad omfattning innan jävlar på höger och vänster axel börjar sticka sina spjut i en. Det skall arbetas. Enligt dom. Ingen pardon. Jag lyssnar såklart. Finns det något val. Dö uttråkad?