Ljus i öster. Sol på väg bakom berget. Men mörker ännu över kullen. Det känns som en måndagsmorgon men är fredagsmorgon. Det är ingen ordning på ledighetsdagarna och därav känslan av förvirring. Ingen ordning alls. Man får krampaktigt hålla styrkurs med hjälp av almanackan. Eller däremed åtminstone hålla reda på vilken dag det är så att man vet om affären är öppen eller ej. Om det kan komma post. Som behöver hämtas. Som kräver rörelse.
Fast dagar i mitt liv. Inte har det varit stor skillnad på dem under de flesta av år. Jag har jobbat både på de stora och de små dagarna. Fast nu igår var jag ledig. Något har hänt. Den sista tide har jag uppskattat de där dagarna av vilotid. Dagar när man kunnat gjort annat än att bara “knappa på”. Förfallet. Antagligen.
Varmgrader föröver och med dom vilda vindar. Vår orkansäsong ligger under den här tiden. Men det är byvind bara det där aggressiva. Medelenergin är ändå ganska låg. Det är inte det där potenta vrålandet som vid storm. Då man sitter inne och hukar. Går ut först när det mojnat och hoppas att skadorna på det man påstår sig äga inte är värre än att det går att hämta igen.
Charles Dickens huvudperson går mitt i natten förbi mentalsjukhuset. Han minns ett besök där och kvinnan som väntade sig ett dagligt besök av drottningen på en kaffetår. Dickens huvudperson, har drömt nästan samma sak under en av sina drömmar. Eller ännu mer utspacade saker. Där i natten känner han därför samhörighet med de intagna. Lika för lika. Vi ståt inte så långt ifrån varandra som vi ibland tror.
Jo, nog är drömmarna galna allt. De som de flesta har. Ju galnare drömmar man har om natten desto friskare är man i livet och i dagen antar jag. Lev ut nattens frihet i tankar och bojor och möjligheter så att du klarar av dagens begränsningar åsatta på varelsen, den som är du och jag, fastbunden i universums lagar.
Fast jag minns sällan mina drömmar. Antagligen lika bra, De få jag minns får mig alltid att fundera. De jag föddes med får mig att tro att min tid före födelseögonblicket var en bostad i helvetet. Mardrömmarnas och kallsvettens och “hjälp mig” som sällskap in i barndom.
Fredagsställer mig på vågen i ett försök att nå normalitet. Kräver mod. Sju kilo julöverflöd. Inte helt oväntat. Måste hanteras. Av erfarenhet vet jag att några av de där kilona är vätska (läs julmust). Den sipprar ur av sig själv över tid. Man behöver bara vänta. Men kvar ligger kilon som man måste anstränga sig för att bli av med. Varje år. Mitt i bästa semeltiden. Tyvärr. “Beach 2022 her I come” ropar man såklart entusiastiskt och drar in magen så länge.
Men en helt vanlig vardag i dag alltså. Fredag. Man bör jobba. Så här sitter jag. Redo med en kopp te och lillkatt. Behöver bara tända ljus och starta utvecklingsmiljö för att komma igång egentligen. Mail. Sociala-medier-läsande. Allt det där är avklarat. Så vad väntar man på. Sämre tider? Nej man väntar inte. Man tänder ljuset och kör!