När tussilagon blommar

Det finns så många okänd vägar man borde vandrat. Ibland kommer den insikten över mig. Luffaren i mig träder fram och kräver att bli lyssnad på. Att vandra utan mål, utan mening, att ta dagen som den kommer. Utan ansvar för någon endaste en. Bara gå, fundera och uppleva och se vart vägen bär.

Men ingen hinner gå alla vägar. Dom är alldeles för många. Man måste bestämma sig för några. Det är där det blir svårt. Vilka vägar skall man välja framför andra vägar. Tänk om man väljer fel…

Men luffaren väljer såklart en väg ändå. Det måste man göra. Börja vandra. Njuter och lider. Blir bespottad och retad. Lokaltidningsintervjuad. Får smeknamn. Som sprider sig före vandraren själv. Ett namn som kommer bli ihågkommet efter att vandraren passerat. Utan att någon endaste en vet det rätta namnet. Eller bryr sig.

Eller kanske blir luffaren bara ignorerad. Som om en skugga gick där på vägen. Bra dagar. Dåliga dagar. Ibland går det att få sova i en lada. Eller inne bland djuren. Eller i ett cykelskjul. Men oftare under en bro. På en slänt. I ett dike. Med himlen som täcke. Med molnen som tröst.

Ibland är vägen jämn och fin. Andra gånger stenig, full av håligheter och ojämn. Det är små uppförsbackar. Stora uppförsbackar. Nedförsbackar och och hisnande stup där vid sidan av vägen. Norrut mer uppför än nedför, Söderut precis tvärt om. Men luffaren bryr sig inte om väderstrecken. Vägen tar en dit den leder.

Det är såklart bästa att ge sig ut på våren. Precis när tussilagon blommar. Då finns bra tid att vandra under. Milen finns där oavsett. Det är först i slutet på oktober man måste börja se sig om efter en koja att tillbringa vintern i. Ett pörte eller ett skjul går bra. Inga stora krav på bekvämlighet. Vad som helst duger som tar en igenom tid med kyliga bitande vindar med istappar som huggtänder. Tid när värkande fötter och ben får läka. Tid när det går att smälta den gjorda vandringens upplevelser. Nå slutsaster. Eller helst av allt inte nå några slutsatser. Också vara fri i tanken på så sätt. Att bara finnas. Ty också slutsatser är mål och ändpunkter.

Så när tussilagon blommar. Ge sig ut igen utan att vända sig om. Vandra på. Vandra och sen vinteruppehåll, år efter år tills stegen blir för tunga. Försöka också då och med nöd och näppe klara färden en sista gång. Nöjd över det. men inse att man nu har nått sitt mål fast man aldrig sökt något. Det som aldrig fanns, fanns där ändå. Men svänga av från vägen och gå in i skogen den där sista dan. Hitta en tjärn. Sätta sig på en stubbe där och se ut över spegelblankt vatten tills man somnar och sover den tröttes sömn. Låta vintern ta en och sakta multna bort där tillsammans med stubben som om luffaren aldrig funnits till i denna värld.