Så är N sjuk. Feber, frossa. Det bokas tid för provtagning och hoppas på negativa resultat, den enda gång man hoppas på det negativa. Jävla pandemi. Trött på det här nu men det blir alltid värre innan det blir bättre. Där hoppas man såklart att man har fel.
Själv är jag lite snuvig och hostig. Men det är normaltillståndet så det bokförs inte på den sjukes konto. Kol eller astma eller gammal gubbe syndrome. Inget av dom oväntade.
Fullmånen hänger där över sopbilen när den plockar upp soporna. Det är ändå något visst med den där fullmånen. Jo, galenskapen kryper närmare ytan. Men hos en sådan som jag ingen stor skillnad då såklart, det är bara som från vilken dag som helst i de inte helt normalas land.
Vaknar tio över ett i natt. Har ?ovit en halvtimme. Men tror det är morgon. Men får avbryta uppstigningen. Somna om. Händer titt som tätt nu för tiden. Ingen ordning alls på inbyggd biologisk klocka tydligen. F.ö. är det ett jävla vaknande numera under nätterna. En timme åt gången gäller tydligen numera i sovandet. Tröttande. Det kunde vara värre. Man kunde somna och aldrig mer vakna upp.
Fröfirmorna öser drömmar över oss. Stora saftiga tomater. Ljuvliga gurkor för sallader och inläggning. Blommor med färger och prakt som bländar. Jo det suger till i den där odlartarmen. Och det börjar väl bli dags att förgro lite tomater åtminstone. Resten får nog vänta ett tag till. Blir säkert smockfullt på alla bord i år också. Snigelmat.
Men tänk att vi närmar oss februari. Förra året swishade februari bara förbi. Det var som att åka kälke ner för den brantaste backen. Ingen konst och hej vad det går. Sen var det väl lite segare tider efter det. Som vanligt. Men från mars och framåt, när kåta talgoxar börjar sjunga i träden, så svallar också blodet hos mig och tillvaron känns flera snäpp bättre. Under januari och februari däremot, då finns bara jobb som tröst.
Fast med större marginaler så känns såklart tillvaron annorlunda också. Lever mig igenom den här vintern med ett lugnare sinne än på många år. Det är en otrolig ynnest att ha det så. Jag känner en stor tacksamhet för det.
Fullmåne förresten. New York tar till sig den ser jag. Till och med jag känner att det är något speciellt med en fullmåne över New York. Antagligen alla amerikanska filmers fel. Skall nog uppleva det en dag. En vandring i stadens farligaste med nedgångna delar i fullmånens ljus.
Drömmar… Det är synd om dom som inga drömmar har.