Vägen Los-Voxna pre sju på morgonen. Mörker. Vaksam. Älgredo. Tänk att jag har pendlat här i flera år fram och tillbaks till Alfa över dan efter de här vägarna. Många mil. De flesta sitter fortfarande kvar på bilens mätare som nu närmare sig 40000 mil. Jodå i bilen också.
Men mins när jag når Lobonäs att jag nog faktiskt har sett levande varg här. Strax innan Lobonäs så såg jag en gång fyra eller fem hundar som åt på något vid vägen och rusade till skogs när jag kom med bilen där på morgonen. Insåg senare det orimliga med fyra fem hundar sådär mitt i skogen. Troligen var det varg. Men för mörkt för att veta säkert.
Men under åren av pendling så var inte det där något problem. Man satte sig i bilen och körde. Antingen i riktningen mot Alfta eller åt andra hållet. Nästan alltid i mörker.
Inga problem idag heller. Man hittar tid att tänka på. Som om man inte hade det annars liksom. Men annorlunda tankar uppstår när man sitter i en bil som färdas i mörkret. Bosättningarna fascinerar mig. De större Samuelsfallet, Lobonäs, Mansjön, Lövriset för de vackra namnen. Samuelsfallet finns de ju också en känslomässig koppling till. “Tjena farsan” får man utropa när man åker förbi. Men sanningen var väl att både morsan ch farsan hittade ett paradis här. Men det är många år sedan nu. Platsen lämnar dock aldrig hjärtat. Helt säkert så.
Fasst det är de andra bosättningarna som fascinerar idag. Ett hus efter vägen. Står där ett hus kan man nästan vara helt säker på att det finns ett till i närheten. Folk vill bo nära varandra. Vill umgås. Jag sitter där i bilen och undrar om de hade fester tillsammans. Åkte de samman på julotta. Dansade på midsommar. Antagligen. Det hatades inte som det hatas nuförtiden. Grannstridernas tidevarv som vi lever i nu. Åtminstone kan man dra den slutstsen av läsandet på olika byggforum.
När jag åker förbi Edsbyn funderar jag ett tag om jag skall svänga av efter minnenas alle’, Långgatan, men jag styr rakt fram. Åker förbi. Hittar inget värt att svänga av där för längre. På något sätt är det en stor sorg. På andra sätt en av de skönaste friheterna man uppnått. Men visst. En del av ens hjärta ligger kvar där också i den där byn och skräpar. Bitar man aldrig orkade böja sig ner och ta med sig när man drog.
Kyrkogården. Borde väl stanna och plocka in lite lyktskräp. Men nöjer mig med att säga “halloj” till alla döingar från bilen. Morsan och farsan, mormor och morfar, Kalle och Lilly. Anders. Lars och Lars och Lars. Jompa. Hasse… Finns såklart ingen chans att komma ihåg alla som ligger där. Ännu fler på andra ställen.
Hämtar mat. Smidigt. Parkera, sen hämta välpackade kassar. Nästa steg i det här som kommer slå hårt mot landsbygden är hemleveranserna. Finns såklart i städerna. Men landsbygden har mest att tjäna på det givetvis. De små affärerna är de som har mest att förlora på det å andra sidan.Men precis som med annan service blir det där bättre än det var tidigare om man bara vill erkänna att det kan bli det.
Några småärenden till sen sitter jag här. Hinner med att spela in en låtide’ i telefonen efter vägen och nicka till lite i en parkeringsficka. Men annars gick väl det där bra.
Nu alltså bunkrade för en veckas karantän. Håller man sig frisk så blir det alltså ingen skillnad på något endaste dugg för min del i det här. Den eviga karantänen, det är jag det.