Ont i huvudet och sådär lagom förkyld. Dock är Covid-19 test negativt. Man får ändå hålla sig i skinnet. Av respekt för de andra. Er. Men går ner och sotar pannan/Hulken. Matar fåglarna. Sätter mig på kontoret och jobbar. Ja i alla fall fram tills nu när jag alltså bloggar.
Annars har det mest varit sova i helgen. Jag har sovit som ett barn. Ren slöhet eller också behöver kroppen sina resurser och krafter till annat. När det gäller mer slöande lyssnar jag alltid på kroppen. Troligen vore det bättre om man lyssnade också när kroppen ropar “motion“. Men då, när det händer, och det gör det dagligen, då blir man lomhörd som fan. Hör inte. Är nära de dövas skara.
Men tänk tamefan att januari börjar gå mot sitt slut. För en vinterhatare av rang som underteckna där det något man bör fira. Men februari är en snöskottarmånad. Ja och det kan vara en riktigt kall månad också. Men förra året poffade februari bara iväg som en brakskit. Man hann nästan inte ens lida. Hoppas på samma utveckling i år. Mars är iof också en riktig snöskottarmånad men allt blir enklare när ljuset finns där och ökar för varje dag som går.
Råkar logga in på Facebook av misstag. Tänker mig att jag skall aktivera det firmakonto jag har där men lyckas aktivera det privata kontot istället. Stannar kvar ett tag och ser om jag kräks tidigare eller senare. Men känner ett sug efter det sociala. Det är såklart ömkansvärt om det då är bara Facebook som står till buds. Men så är det såklart här. Kors och krypande och allt det där. Allt där är som man aldrig har varit därifrån.
Får aktivera företagets konto på Facebook idag istället. Man undrar såklart var man kommer med i nu den här gången. Många konton är det. Hjärnan är inte alltid med. Krymper varje dag.
Grejen med allt det där är att man som säljande företag måste synas. Som privatperson behöver man då inte nödvändigtvis det. Tänker jag. Men sen har jag ändå alltid gillat människor. Kan inte hjälpa det. Hade varit bättre om jag inte gjort det. Men människornas vardag och kamp men mest det där osynliga vardagliga, har alltid intresserat mig.
Tänk på alla bokrecensioner man skrivit i sitt liv. I skolans alla stadier har man lämnat in de där texterna. Men vad har de tjänat till? Jag kommer aldrig att förstå. Hade man valt språk på universitet hade man till och med gjort det där i enlighet med vetenskapliga metoder. Vad menar författaren? Varför gör personerna i boken si eller så? Vilka är de stilistiska greppen? Jag tror att de som dansar har kommit på något. De sätter sina kroppar i rörelse till musiken istället för att läsa och analysera varför. Fast antagligen har jag inte fatta något alls. Som vanligt. Men läser på (och bara det) tills och om jag gör det (fattar).
Tar en Alvedon och knappar på*