Mitt i vintern. Pellets är räddningen. Så man beställer och beställer och beställer. Hulken är hungrig. Mycket hungrig. Skriker oftare än inte “Meeeeer” som den store gröne och arge han nu är. Ja alltså om man bara fyller en säck. Eller inte fyller ända upp. Fullt skall det vara. Med råge. Så han kan vräka i sig, tugga och skicka ut avföringen genom skortstenen.
Fast pellets… Det går tillbaks ändå. Rundgång. Nollsummespel. Askan blir gödning till våra odlingar. Koldioxiden, nitraterna, vätet och det andra går tillbaks till träden. Pengar byter ägare. Men på det hela handlar totalen om samma som att ha en trea i närmaste större ort. Det går liksom inte ens att sucka över kostnaderna. Fast man är pensionär.
Jodå. Om nu inte säckarna var av plast. Mycket plast blir det. Idioti. Pappsäckar vore det vettiga alternativet för pellets. Om det nu skall ses som ett miljövänligt alternativ. Det är det inte.
På Facebook upptäcker jag fortfarande att jag faktiskt har folk där ute som jag kan kalla “mina vänner“. Det förvånar mig aningens. Att det finns folk där som betyder något och som man tydligen betytt eller betyder något för eftersom de minns en. Snäll-likes utdelas. Uppskattas härifrån eftersom jag inte är bortskämd med sådant. Man finns. Lite patetiskt är det där iof, det är ändå fejjan som är bäraren. Men ändå. Noll (0) av dom där är närboende och Losbor. Det borde man antagligen bli skrämd av. Eller mycket. Jag brukar normalt ha lätt för människor och det sociala livet. Men tydligen inte här. På den plats jag bott längst. Men en notering bara, inget mer, man skall inte glömma att jag befinner mig här i exil. Inget annat. Kan alltså leva med det där.
Men sista januari idag. Smaka på den. Fyra veckor nu att ta sig igenom. Sen jävlar. Enklare tider. Fyra veckor är en grisblink. Vasaloppssöndag. Hopp.