Lillkatten och jag på kontoret. Hon viker inte från min sida. Kan vara lite irriterande. Men hedrande också såklart. Tänk dig själv en gammal gubbe som vill programmera men som har en katt i famnen som har tvingat sig dit. Enhandsknappande fungerar dåligt. Jag lovar.
Men man får glädjas åt det goda som sänds i ens riktning.
Igår på Rapport. Man kan spara tio tusen per år i bränslekostnader om man har en elbil. Det dom utelämnar ur kalkylen är att elbilarna kostar trehundratusen mer än bensinbilar. Det tar alltså trettio år att hämta igen såklart. Men har man pengarna så är det inga problem. Ja och har man dom så får man såklart bidrag också. Eftersom man nu har så mycket pengar. Om/när priserna på elbilar sjunker till en vettig nivå så är de där subventionerna borta och skatten höjs på laddning. Ett måste såklart. Pengar som går bort i bensinskatteintäkter skall hämtas hem. Massorna betalar. Det blir bäst så. De där uppe blir rikare. Som det alltid varit. Varför förändra sådant “som fungerar“.
Här får man nog bygga sin bil själv om det skall bli en elbil. Som farsan gjorde med sin första. Flygplansmotor.
Men i ett samhälle med räntebidrag och utan en opinion mot galenskapen så kan man väl inte förvånas över något. Räntebidrag är väl egentligen bara pengar direkt inbetalda på bankernas konton. Utan frågor. Idioti.
Håll med om att jag börjar växa i min pensionärsroll.
Det gnälls.
Nope, tänker inte sluta.
Gissa varför?
Fördelning av resurser i ett samhälle är det viktigaste för att få ett fungerande samhälle. Både dom som ger och tar vinner på det. Man behöver inte ens använda en bråkdel av sin medfödda intelligens för att förstå. Klyftorna mellan människor är samhällets rost. Vill man inte att samhället skall rosta sänder får man minska klyftorna och hålla dom nere.
Problemet är såklart att allt för många står där med frågeställningen “Vad får jag för pengarna?“. “Behålla huvudet där det sitter gubbjävel” vill man svara.
Nåja politiker tänker jag inte bli. Man skall till och med vara galnare än vad jag är för att orka med det.
Annars går livet på som vanligt här i Los. Ja i “Loos” som är en påhittad (och rätt löjlig) gammalstavning som är populär här uppe. Själv lever här i min helt ointressanta exil och finns inte. Hela anledningen att jag bor här såklart. Men jag trivs på “min” kulle. Kan tänka mig att dö här om det går fort och inte innefattar tid på serviceinrättning. Men sådant bestämmer man såklart inte över. Man lever tills man dör. På vägen dit försöker man förstå det ofattbara i att man inte skall finnas till en dag.