1978
Lumpen avklarad.
Ett bortkastat år.
Kamratgänget höll på att falla sönder.
Andra intressen.
Andra vägar.
Nej, du blir nog inte popstjärna.
Sa man till sig själv.
Insåg.
Musiklärare eller studiotekniker?
Möjliga val.
För att vara kvar i musiken ändå.
Passionen.
Studietekniker valdes.
Hur man nu blir det?
Måste plugga.
Efter sommaren drog jag utan ett “hej”.
Kom aldrig igen.
Sålde gitarren.
Sålde förstärkaren.
Köpte TV.
Lärde mig älska fysik, matematik, kemi.
Fysik blev en ny het passion.
En eld.
Universitet.
Uppsala.
Fysikstudier.
Där fanns en källare.
I den fanns datorer.
Bort med akademisk uppnäsa.
Elektronik.
Programmering.
En värld som förrändrades.
Man ville vara med i allt det där.
Kärlek.
Trettio år.
Som går.
Men alldeles för snabbt.
En lånad gitarr.
En återfunnen vän där i den.
Musiken.
En längtan man inte visste fanns.
Men som känns inuti.
Bara själv.
Enkelt.
Inga drömmar om berömmelse eller “bra”.
Bara en stulen timme här och där.
I ett land där tiden inte finns.
Ett hem, en trygghet igen.
Var man otrygg innan?
Knappast.
Så vad blev man?
Uppfinnarjocke?
Gubbe?
En av allt för många ord?
Ljusdals svar på Florence Foster Jenkins?
Ingenting?
Men lycklig då och då.
I allt det där.
På en kulle.
Ett stort gult hust där.
Ibland funderande.
I ett försök att förstå.
Att en dag så finns man inte längre.
Att den dagen närmar sig.
Obegripliga tanke.
Tillsamman smed det oändliga.
Början var ju nyss.
1978 igår.
Ett liv som gått.
Nästan.
Men det känns inte så.
Nog vill man mer.
Ett akord till.
Några nedtecknade ord till.
En elektronikkonstruktion till.
Ett program till.
Men ännu större.
Ett solvarmt körsbär över läpparna.
Ja två.
Eller tre.
Liv.
Enkelheten.
Se det stora i den.
Hela vägen.
Tills man når det oundvikliga.
Inte finns mer.
Och allt är för sent.
Categories