Någonstans, någon gång i livet, kommer nog alla till det där
Blev det bara såhär?
Ja i alla fall kommer man dit tror jag om man är en någorlunda tänkande människa. Vissa kanske bara tittar vidare på Bonde söker fru och nöjer sig med det. Vad vet jag. Men de flesta når nog den där punkten när drömmar och ambitioner möter verkligheten.
Lite sanningens ögonblick det där alltså. Priser. Pengar. Ära. För de flesta blir det som mest 15 sekunder i rampljuset och sen bara vanligt liv. Vi är som andra. De flesta av oss ganska lika. Delar vanliga liv.
Men när tanken dyker upp. Rannsakning. Jo man kan byta partner. Skaffa yngre. Vackrare. Fler. Eller hitta andra vägar och riktningar dit man kan fly utan att behöva besvara svåra frågor. Feghetens väg. Den lurades väg. För allt blir vardag och allt åldras. Eller man kan blåneka, blunda, ja alltså se vidare på Bonde söker fru.
Jodo, nog har man stått där och frågat. Blev det bara såhär? Mer än en gång. Men även om frågan är den viktiga här så är svaret ändå det intressanta. Olika svar finnes såklart för var och en av oss. Hur än lika liv ter sig så är de i grunden olika. Svaren olika. Vill man nå en slutsats behöver man alltså tänka efter. Själv. Det här är viktiga grejer. Ingen annan kan ge svaret till en.
För min egen del har jag kommit fram till att det räcker. Ja just det. “Det räcker“. I musiken. I skrivande. I programmerandet. Allt annat. “Det räcker“.
Alltså det räcker med att få ynnesten att få göra det där jag gör. Jag vet att de flesta, ja i princip alla, inte kommer gilla eller applådera det jag skapar och får till. Det till och med hatas, förlöjligas och stampas på ganska mycket. Men en och annan gillar det ändå. Uppskattar. På riktigt. Ja och det räcker med det. För jag är sann mot mig själv och älskar det där jag gör. Har skoj när jag gör det. Ja kan faktiskt inte ens låta bli. Han/hon/det/gud må förlåta mig.
Så min slutsats har alltid varit. Det räcker. Åtminstone för mig och här och nu på just den här platsen i livet.