Fredag. Innebär helg. Under ett helt liv har jag mest sett helger som ett hinder när man inte kunnat arbeta. Jodå, har arbetat de flesta helger. Alldeles för mycket. Men med åldern har jag lärt mig uppskatta helger. Jobbat har också inskränkt sig till söndagseftermiddagar och kvällar numera. Lite när fan blir gammal då blir han religiös i det där. Fast alla som har eller har haft ett företag vet väl hur det där är. Jobba jämt och ha familjens stöd annars går det inte. Det är ett sätt att leva. Inget annat.
Så nu på fredagen har jag ett enda mål, att hitta en platå där tankarna kan stilla sig. Alltså nå en punkt med så få olösta trådar som möjligt kvar som stör i helgvilan. Dagarna blir alltså viktiga. Hur det går på fredagen avgör lugnet under resten av helgen.
Så jag borde väl inte sitta här och skriva….
Men det gör jag alltså. Därför att jag inte an låta bli. Hur enkelt som helt. Som en knarkare. Konstigare än så är det inte. Koda, skriva, göra musik. I den ordningen. Mitt liv. Allt har jag fått och får jag mest skit för. Men också mitt liv. Kan leva med det. Åtminstone har jag gjort det ända hit.
Längtar så att jag håller på att gå sönder efter att få äntra elektronikområdet igen. Där är mitt kodarhem faktiskt. Men måste blir klar med det här först. Infrastruktur. År efter år. Men det måste göras. Allt skall skrivas om. Jag ger mig inte. Men får försöka smyga emellan med lite lödkolv och lödrök.
Vaknar på morgonen vid fem efter att ha drömt att jag steg på vågen och vägde tvåhundrakilo jämt. Antagligen var detta undermedvetandets sätt att tala om att nu räcker det Mr Hedman. “Efter påsk” mumlar jag och stoppar i mig en kola.
Ute snöstorm. Jodå april ju. Man är van. Bär in några säckar pellets och vägrar att gå ut sen är det inte mer med det där. Går att överleva. Koltrastarna är redan här. Utlovar fantastiska konserter. Kortare tid dit än man tror. Att sitta där ute och bara lyssna är det som för mig närmare han/hon/det/gud än något annat. Däri finns min religion. Allt det vackra som är värt att försvara och bevara. “det” alltså. Den gud som lämnar spår efter sig i ekvationer och fysikaliska lagar och som bara kan beskrivas med matematik. En gud som skiter i dig/och mig men som är allt. Ingen ide att be alltså. Knåpa ihop en ekvation istället. Det enda språk han/hon/det/gud förstår.
Så där tror man. Sen ropar man på gud ändå när det går åt helvete eller gör ont. Som alla andra. Jag har sett hårt övertygade ateister falla ner på sina knän och göra så i sina djupaste dalar.
Har alltså inte egentligen testat varesig ljudkort, senaste Cubase versionen eller studiodatorns nya ljuvliga prestanda. Det kallas karaktär. Något jag normalt inte har. Men tydligen ändå kan hitta i arbetet som går före allt. Men måste såklart dit, in i det där. Den skaparprocess som jag älskar och kan dö för. Har ju fått höra att min musik “suger” mer än en gång. Sant dessutom säkert. Men man gör det man måste. Fri där. Skulle jag lyssna på vad andra tycker om allt så skulle jag ägna resten av livet åt att sitta och stirra in i en väg. Rädd för att röra sig därifrån. Det enda nedsättande kommentarer ger är att avslöja människan som fäller den som en “inget att ha person”. Orkar man inte med att fälla en positiv kommentar ens som en vit lögn är man såklart bara en usling.
Fast jobb var det.
Njut av fredagen vet jag!