Om man vandrar där bland mina gitarrer. Jodå, mest gammalt, Levin och sådant. Arvegods som man inte haft mage att kasta eller ge bort. Men bland de där en “Martin“. “Storhetsvansinne” tänker såklart betraktaren och går vidare. “Man borde ju åtminstone kunna spela för att äga en sådan“. Dom kostar en slant dom där sakerna. Sexton tusenlappar och mer. Fyra ggr värdet på vår bil, eller nåja sexton ggr mer troligt. Eller liggande åttor.
Men.
Hade betraktaren inte blivit så sur och avundsjuk så kunde jag berätta att det där, ja det är en äkta Kinesisk kopia. Värd en tusenlapp. Inte särskilt bra ens. Men får duga så länge till mig. “Till musik som suger“.
Så kan det vara.
Till Ljusdal igår igen. Saknat en av mina mediciner för blodtryck några dagar i väntan på nytt recept. Färila stängt. Oklart varför. Så Ljusdal blir det. Igen och igen och igen känns det som. Nu vill jag inte se Ljusdal igen på den här sidan om midsommar. Hoppas kan man ju.
På kontoret. Upp med alla dörrar. Upp med alla fönster. Ner med alla persienner. Härliga tider. Men allt det där bryter visst på lördag. Men lidandet är inte särskilt stort efter denna dag heller. Men mer normalt väder för årstiden framöver. Man tackar och tar emot för det som bjudits på. Vet att snart kan man vandra omkring här barfota. Inget behov att sätta på strumpor igen förrän bortåt september. Gott liv. Lyckligt liv.
Finns inget att klaga på idag. I min ålder vill man ju spy galla över i alla fall någon eller något. Men ingenting. Allt är bra… Nåja Putin. Den där jävlen och hans kompisar skulle jag kunna rikta en pistol mot huvudet på och trycka av den utan problem. Jag är kall på det där viset. Gör det som som behövs. Så bäst för honom vore det kanske att han inte dök upp här. Ja och om han gjorde det borde skjutvapen hållas borta från ocoola gubbar. Säkert.
Men jag gissar att Kina egentligen är den stora förloraren på allt det här. Alla har liksom fattat att: “fan, vi måste plocka hem mer produktion och det snabbt“. Dom är ju ändå bara ännu ett av de där tokländerna som egentligen inte förtjänar att finnas med i världssamfundets gemenskap. Ja och vi pratar ledare. Folket är det inget fel på. Åtminstone inte de flesta. Men samma kappvändare där och här och överallt såklart. De flesta nyttjar minsta motståndets lag som livsprincip.
Fast här skall knappas idag. En liten nyfas. Alltså lite nytändning. Borde dessutom bli lite mindre i omfattning än förra delen. Man borde alltså kunna hålla ångan uppe. Men mycket kvar fortfarande. Kämpar med tanken på “övermäktigt” för en person. Men har hittills lyckats hålla ihop motivationen och vandra framåt.
Så… kanske hörs vi igen på denna (k)anal.