Så jag ser lite av världen idag. Synnerligen lokalt dock. Men ändå. Byskvaller. Björnar. Flyttifrån och flyttihop. Allt det där som gör liv. Lite trevligt. Inte mycket gnäll har hörts. Uppskattat.
Men jag mest på stegar. Ner i hörn där ingen varit på länge. Värme. Varmt under tak. Kabeltattarliv. Nätverksslav. Mer fysisk arbetsdag än vanligt. Gör mig nog gott. Kanske.
Gitarren vilar här bredvid mig. Gråter. Viskar “spela på mig” mellan snyftningarna. Hennes snyftningar. Men jag orkar inte. Inte idag heller. Vi skall dock mötas igen. Material finns i telefonen. “Snart” viskar jag tillbaks. Snart…
Det blir mer av det här imorgon. När solen går upp. Men förhoppningsvis halvdag. Att det får räcka md det. Men allt kan hända.
Har annat att göra . Mycket. Är för snäll. Jag som trodde jag lärt mig att säga nej på riktigt. Men dumt såklart att säga “OK då” när man redan har mer att göra än man klarar av. Lärde jag mig det denna gång?
Knappast… Men blir gärna överraskad där.
Men liv är liv och lever, ja det gör jag. Mitt liv. Ett liv. Ej till salu.
Borde väl misströsta i allt. Men misströstar inte i allt. Har en lite bergsklättrare inom mig fortfarande som vill uppåt. Som är beredd och väl medveten om att topp väl nådd bara innebär en ny topp att bestiga. Resan och allt det där. Jag kan njuta i det som sker. Lyckans ost borde folk tänka när de ser mig istället för stackare. Kunder man tycka. Som när de ser vilken som helst annan dåre. Men det fungerar visst inte så. Nope.
Nu. Vill bara krypa till sängs. Vaknade vid fyra. Men det går såklart inte. Vaknar pigg vid tolv om man försöker det tricket. Testat. Man får hålla ut till åtminstone elva.
Frasse skulle alltså ha blivit tjugo idag. Vän katt. Aldrig glömd. Känns som han fortfarande är med varje dag.
Nu