Vissa dagar alltså… Man når hela vägen in i det där flytet. Öppna dörrar. Kopplar ihop sig med strömmen och flödet direkt på morgonen och bara kör. Idag är en sådan dag. Underbart. Han/hon/det/guds varsamma och manande hand på min axel hela dan. Tack för det. Tröstar och lyfter gör den.
Men nu när kvällen kryper på en så börjar man såklart bli trött. Befinner man sig nära den där kreativa strömmen brinner det både fram och bak och uppe och nere på ens arma själ. Man kan inte finnas där hur länge som helst. Måste hitta vila. Släcka. Lugna ner. Innan man kan söka sig dit igen.
Som straff har jag ont i ryggen. Inte konstigt att man har det såklart. Jag sitter för mycket. Väger för mycket. Prommenerar för lite. Helt självförvållat alltså. Rätt åt mig. Bara det. Går över får man hoppas. Måste ut på stigarna. Möta björnarna.
Jag lever för de här dagarna. Ja de vid havet och de på en stubbe i skogen också. Ingen människa kan begära mer av livet än några sådana här dagar.
Ingen anledning att plocka fram revolvern idag heller alltså.
Liksom.