En perfekt sommarmorgon vaknar jag till. Det enda som fattas är koltrastsången. Var är Pavarotti i år? Flög han fel. Hamnade i Finnspång. Snälla ser ni honom så visa honom vägen upp hit till vår kulle för han saknas mig.
Men en sommarmorgon är magisk när den är såhär. Nätet är visserligen nere och jag är förkyld och har ont i huvudet, men vad gör det en sådan här dag. Man känner, skit i kodandet och elektronikkomponenter och annan skit och njut av dagen istället. Men så lössläppt tillåter man sig naturligtvis inte att vara. Fast man borde. För välmåendets skull. Varje gång tanken dyker. upp. Speciellt som varandes pensionär.
Nätet kan jag få igång igen med lite handpåläggning. Det är oftast inget problem. Ljusnet har visat sig vara mycket stabilt och bra så felet är nästan alltid inom dessa fyra väggar av det stora gula huset på kullen. Förkylningen lindras med en Alvedon. Åtminstone huvudvärken slätas ut av den där kemin. Petitesser under den sista dan innan det vänder och blir mörkare och Covid är över oss snart igen.
Jag bor i Los ungefär som Napoleon när han satt på Elbe. I Exil befinner jag mig. Långt bort från allt. Aldrig med. Men ett måste. Jag har aldrig hört till. Och efter några år på andra orter, Katrineholm, Uppsala, Täby, så hör man till ännu mindre. Los blir alltså perfekt. Man säger “lämna mig i fred” och sen njuter man av tillvaron på sin kulle hela vägen in i döden och glömskan.
Edsbyn är fortfarande hemma. Det är konstigt. Jag känner väl ingen där heller längre. Alla kontakter hör till 70-talet och är mer än rostiga. Det finns bara minnen där. Och som bekant står jag (rätt stadigt) på mina minnen, jag gräver mig inte ner i dom.
Los kommer aldrig bli “hemma“. Även om vi alltid såklart säger att vi “åker hem” efter resor och utflykter. Men främmande land kommer det alltid att vara. Jag kommer aldrig bli en del av den här orten. Även om jag lärt mig älska den, det lite sträva folket och kullen som vi bort på.
Men det där hade nog varit giltigt för vilken plats jag än valt att bosätta mig på. Jag hör inte till den här världen. En tidig insikt. Känner man så och inte tror på en himmel och en allsmäktig kommunicerande gud (som man hör till och som förstår) måste man acceptera den universella ensamheten eller gå under. Alltså väljer man att gå under. Den allsmäktige gunde och himmel, ett liv efter döden att längta till, kan aldrig vara ett alternativ.
Men en morgon som denna… Det blir inte bättre. Var man befinner sig och får uppleva det där magiska spelar ingen roll. Man är en tydlig del av universum sådana här stunder. Hör till på det tydligaste sätt som finns. Är en del av något större. Ja och då fattar jag hur medlemmarna i fotbollslaget känner, de i bygemenskapen, soldaterna i krig, fascisterna på en nationaldag. Bra då, i dessa stunder, fattar jag.
Nu har jag en varm kopp te framför mig. Arbetsveckan är igång. Livet är gott.