Några timmar kvar till semester. Fyra veckor. Det som skrämmer på den här sidan. Men som förhoppningsvis helar på den andra. Vi får se.
Men har redan sett Ljusdal. Idag. Fast semestern inte ens börjat. Vad finns det mer att se? Jag bara frågar.
Svär igår över att alla väljer grå typsnitt på vit bakgrund. Det går ju inte läsa. Men så minns jag. Det var ju precis så jag kände innan starroperationen. Vips, efter den operationen, så fanns väldigt lite grå text på vit botten. Men jobbigt nu såklart. Men å andra sidan har jag redan sett det mesta.
De svarta läsliga typsnitten på vit botten är bara en laser bort. Gäller bara att övertyga de som måste övertygas.
Fast jag tycker nog det skall bli skönt med semester. Ändå. Men har lite svårt med definitionen. Pensionär. Semester. Lite tårta på tårta där. Fast i viss mån kan man väl säga att jag jobbar. Fast det är semester. Ja och MER tårta har jag aldrig sagt nej till.
Försöker plocka ner saker i lådor som hör hemma i lådor. Rensa bort lite sådant där som man inte minns efter en månad att man borde hantera. Ganska skönt. Ostressigt.
Koltrastsång är det noll av här på kullen fortfarande. Det skulle kunna finnas en sorg och en saknad i det. Men inom mig sjunger koltrastpavarotti ständigt. Men längtar såklart till nästa konsert som spelas upp live. Reverb är koltrastarnas effekt. Bofinken och dom andra har andra favoriteffekter. Men ljuvligt. Alltsammans.
Min vädjan om följare gav noll extra följare i resultat. Så kan det gå. Inte ens när man lägger sig på rygg och rullar i skiten…
Det är OK.
Egentligen skulle jag kunna avsluta allt det här nu och gå och lägga mig. Mycket trött är ordet. Eller snarare tillståndet. Men skall försöka härda ut till halv sju om är fredags-gå-från-kontoret-tid. Grön IKEA soffa sluter mig nog i sin famn vad det lider. K tar tid. Brukar få en kvart till en timme. Ibland låte rhon mig sova hela kvällen. Men blir jag väkt brukar jag klara ett serieavsnitt eller två. Ja kanske rent av en film. Fast två filmkanaler räcker liksom inte för att kunna hitta en sevärd film. Man får använda halva kvällarna till att hitta något. Filmer på nivån “The perks of being a wallflower” görs inte längre. Jo, min bästa film. Kan se hur många gånger som helst. Den slår an något i mig. Något sorgligt och glatt som sötsur sås. Men ändå. Varje kväll kan man inte se den. Det får räcka med en gång under sommaren och kanske en gång under vintern. Möjligen två under en kall och för jävlig vinter. Kanske två ggr på sommaren också om det är regnigt och mycket mygg.
Förresten “jävlar” har inte ett dugg med “djävlar” att göra. Bara så du vet. Om du rror på sådant. Blir rädd och måste korsar dig.
Kommer det att skrivas något här då under sommaren. Jodå. Troligen. Men inte helt säkert. Om jag åker till Frankrike till exempel så orkar jag nog inte skriva en massa här eftersom jag äter baguette och dricker vin i så fall. Samma sak om jag nu tar mig till Grekland. På vespa blir det svårt att skriva. Men blir jag hemma så kan jag såklart lika gärna skriva någon rad då och då. Mail skall ju rensas och papperkorgar tömmas…
Sitter jag här och skriver skit (svamlar som känd journalist uttryckt det) så blir det semester innan jag hinner klart ens med det jag hoppas bli klar med idag. Så det får bli HEJ här. Hörs vi inte så hörs vi inte. Men gör vi det så… ja då hörs vi. Om det regnar några dagar i sommar kan jag utlova ny “musik“. Musik som suger (som känd rockstjärnas uttryckt det). Men folk tycker. Helst negativt. Jag gör. Helst positivt. En evig cirkel. En man går i. Hoppas att den skall förvandlas till spiral. Eller snurra så snabbt att de negativa tyckarna ramlar av. Men det är väl att hoppas för mycket.
Har ännu inte kommit till HEJ kanske den uppmärksamme noterar. Separationsångest. Min dödsscen blir långrandig. Lovar. Den dan. Snacka om separationsångest där. Att inte få vara med och uppleva det som händer. Att istället bli uppeldad som skräp som man vill bli av med. Utan hej och tack och farväl. Ja jävlar.
Men nu så…
hej svejs.