Går omkring mest. Slö som en dörrpost. Men semester. Det är väl så det skall vara. Man skall ge sig hän åt den totala avkopplingen. Då. Nu! På semestern. Eller hur?
Blir det för jobbigt att vandra runt och göra ingenting kan man lägga sig någonstans. Ute i gräset är praktiskt och går inte det kan man välja den gröna IKEA soffan. För trött blir man.
Lite varmare idag. Noll fågelsång. Men sommar fortfarande. Pioner i blom skämmer bort oss. Man är egentligen inte värdig att beskåda sådan skönhet. Man måste liksom kisa för att inte förgöras.
Det är skönt att inte vara någon. En gång ville man faktiskt bli den där “någon“. Processen därifrån till att uppleva inkognito som det perfekta tillvaron är svår för somliga av oss. Jag tror jag lyckats ta mig dit. Helt säker kan man aldrig vara dock. Skör är man.
En låt har det blivit i alla fall. “Det får duga” == “klar“. Jag tar mig aldrig längre. Nöjd blir jkag aldrig. Kanske nästa låt, eller nästa, eller nästa. Men troligen aldrig. “Det suger.” Antagligen gäller det hela mig. Kan man stå ut med det? Ja man måste väl. Ja och kan det kan man nästan alltid. Det är ingen lek det där att vara levandes. Inte ens om man gillar tillståndet att vara en som lever. Nope.
Skall vandra runt lite mer. Spika lite på en dörr. Få syfte med vandrandet. Eller så har det ju varit under hela resan. Utom här och nu då framför ett tangentbord jag inte borde sitta framför. Andra må kalla det jag gör på semestern för jobb. Olika är det. Jämt.
Semester är livet. Också som pensionär. Semester ^ 2 liksom.