Så man åker söderut. För att bese landet. Åkrarna. Sjöarna. Skogarna. Men framförallt folket. Människorna är de som intresserar mig mest. Tänka sig…
Sen åker man hem igen. Inser att hemma ändå är bäst. Med råge.
Det är konstigt hur det är.
Vi utser Motala till vår bas. “Stockholm – Motala” liksom. För alltid bevarat i minnet av de två masterna. Småstad. Göta kanal. Verkstäder. Samma men olika.
Ja och jo ett skitrum på ett skithotell. Men man överlever. Trettiofyra och trettiofem grader. Sömn nära noll. Men Vättern har kylning att bjuda på. Det är den och grannskapet runt den vi skall bese.
Vadstena. Kyrkor. Nunnor. Munkar. Slott. Trevliga medeltida gator. Skön atmosfär. Gud befinner sig långt borta från människorna här utom i fruktträdgården som munkarna anlade. Närheten till han/hon/den/gud finns såklart där, inte i den närliggande kyrkan.
Slottet skriker “makt” och kräver underlydande. Vallgravarna kring slottet skapar vindar som svalkar. Ett spännande fenomen. I slottet höstkyla. Man vill aldrig gå därifrån fast man är en fryslort. Magnifikt.
Vättern lockar badarna och soldyrkarna och dom som vill visa att dom tog sig ända fram till en beach-2022-kropp. Jag tittar bort bakom solglasögonen.
Munken med den store magen ser på mig som om han känner mig. Han liksom jag har tydligen ätit för mycket av klosterosten. Jag nickar. Han nickar inte tillbaks. Han/hon/det/gud undrar vad som händer!?
En fika. Lite inköp. En utandning. Två inandningar. In i bilen igen.
Slussar. Bårensberg och Berg. Göta kanal. I Berg badar Linköping. Hettan är ökenlik. Inte ens vindarna svalkar. Blåslampsvindar. Vi drar vidare till annat och andra.
Östergötland är vackert. Visst. Som Hälsingland.
Nästa dag. Vingåker. Katrineholm. Karins bror. Vi umgås. Vi beser. Äter. Herresätena ligger nära varandra här. Mellan herresätena ligger husen där dom bodde som arbetade i sitt anletes svett för att skapa rikedomarna för småsmulor tillbaks i egen ficka. Men vackert här med. Otroligt vackert. Som i Hälsingland.
Dagen avslutas med slagregnet. I det färdas vi mot Stockholm. Kungsholmen. Fint hotell. Fint rum. Vila. Sömn.
Första morgonen. Ensam promenad genom gatorna. Jodå, skulle kunna bo här. Underbart. Centrum av allt. Finns det en annan värld utanför?
Museum. Slussen. All värdens turister och alla med julgalenskapen öppen inom sig. Man får se upp var man går. Inte stanna. Hela tiden parera. Galenskapen. Alla ljud. Ingenstans att fly från allt detta. Man längtar hem.
Men först är Hornsgatan 49 är ett måste. Gamla Amsterdam. Ostaffär. Ostinköp. Old Amsterdam får sällskap av Old Rotterdam och annat. Lyxinköp 1. Strax bredvid finns affär med lakrits. Lyxinköp 2.
Sen hemåt. Efter några försök att ta sig in i rätt fil genom olika vägbyggen hamnar vi till slut på E4’an mot Norrland. Rätt väg. Rätt riktning. Beser olika delar av Stockholm som man inte planerat att se innan den vägen nås som alltid.
Väl hemma kysser jag ratten på bilen. Hundrafemtio mil har den tagit oss. Nästan. Gammal. Snart 48 tusen mil. Men inte trött. Tydligen inte. Men gammal bil skapar onödig oro som ständigt följer med på resan. Hade jag gärna velat slippa. Man kan ha hur många assistansförsäkringar som helst. Besvärligt när det går sönder. Men det gör det alltså inte denna gång (heller). Men i bakhuvudet händer det hela tiden som en film utan slut.
Hemma. Skavsår. Fötterna sitter fast i skorna. Lillkatten kommer och hälsar. Yngste sonen som har varit kattvakt har gjort ett förträffligt jobb. K och jag somnar ganska snart i egen säng.
Slutsats: Skavsår och nära värmeslag. Människornas själar befann sig dock långt bort från min människosjälscanner.
Nu vila en vecka. Semester är ingen lek.