Ny dag. Jobbar lite. Svarar på några mail. Jo jobb det med såklart. Lassar i några säckar i återvinningen. Skjutsar ned K till jobb. Fixar låset på bakluckan som har hängt sig (drar ur kabel). Hämtar ett paket. Fixar lock på grillen. Fortsätter att arbeta (när ingen ser). Borde tvätta. Städa?
Vägskäl uppstår. Skall man börja sälja något som kan (ja “kan“) sälja ganska mycket av? Om det gör det så stör det hela sköna tillvaron. Mindre tid blir över till det man vill göra. Men å andra sidan kommer det in lite pengar. Dom kan man göra saker för. Eventuellt. Ja och om inte “kan” infrias är ju allt bara som vanligt. Hmm… Funderar på det där.
Folk får för sig att bara för att man programmerar så kan man såklart konfigurera telefoner, tv-apparater och jaktkameror. Låt mig för sista gången (???) säga det. Nope. Det kan man inte. Har inte ett dugg med varandra att göra. Dessutom är det en otroligt tråkig sysselsättning. Har annat att göra. Lämna mig i fred!
Börjar känna den där härliga höstkänslan. Ja och jo och tjohej såklart. Gillar sommar. Men höst också. Projekttid. När allt det där andra som skall göra lugnar ner sig på senhösten och man kan krypa in i sin kammare och bara nörda ner sig. Härligaste tiden på året. Ja i alla fall efter årets första koltrastsång. Jo. Det finns ett antal till “bästa“. Rätt många faktiskt. Som med låtar och film. Olika grader av bra.
Det där “lämna mig i fred” kommer väl till slut göra att jag blir en sådan där som ligger död i tre år innan han hittas. Bäst att vandra den vägen innan K alltså. Man vill ju inte vara till besvär.
Nästa månad val. Lätt för mig. Socialdemokraterna är de som bäst lyckas balansera på den där knivseggen mellan socialism och kapitalism. Det som byggt det här landet tillsamman smed folket. Som vanligt är det lite i brist på annat. Men så är det ju med det mesta. Är man en tänkande varelse så måste någon slags socialism som ide ha poppat upp i huvudet som en väg att gå. Att sätta sig själv först är bara kortsiktigt och dumt. Det är tillsammans med andra man bygger saker. Sagt då av en som alltid jobbat själv (nästan). Men i teorin är jag en lagspelare serru. Ja och ensamvarg.
Stockholm pride snurrar på för fullt. Det hejar jag på. Det är inte vi och dom. De är vi. Japp, så kan man tycka också som heterosexuell. Om det nu finns sådana täta skott mellan det vi känner och går igång på. Hissa regnbågsflaggorna för att olika är bäst. Tror visst att jag gjort en låt som heter det. Men är inte säker. Man glömmer så fort.
Men sitta här på bloggen och bara tycka och tycka kan man ju göra. Men mycket gjort blir det inte. Man bli lite som en av de där andra tyckarna vi har i samhället. Ja utan deras fina priser och en lön. Allt jag gör blir till grus. Eller hur var det? Antrimidas. Är det jag? Slut!