En kulle där den står och mitt i Los eller inte alls. En ocool gubbe med fru. Helg. Det händer inte så mycket. Och just det är skönt. Två dagar som mest bara går på av sig själva utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Som en viskning i luften bara, så rör sig helgdagar framåt. Ja och man åker med. Mår inte allt för dåligt av sysslolösheten och det enkla livet.
Det grillas här på kullen (och i Sverige). I dagarna två. Också det tillhör det lättsamma livet. Jag lyckas som vanligt bränna somt men välsteka annat. Det är som det är. Totalt sett gott ändå. Stenåldersliv. Men köttfritt. Blir aldrig kock på etablissemang. Rose’ som törstsläckare. Bespottat innan rikingarna med nåder och utfällt lillfinger tog sig an det igen en dag efter år av utskällt förakt. Packet hängde på. Här på kulle alltid omhuldat och gillat. Rakt nedstående “gilla” från Uppsalaårens kinaresturangers gräsliga men billiga karaffers salongsfyllor.
Oket bär man själv. Alltid. Ingen gör det åt dig. Men just nu tämligen lättburet i mitt fall. Som en kubikmeter luft. Som mest. Man blir inte trött av det. Oräknat då de 100 tusen kilo luft man går och “bär på” precis som alla andra alla vanliga dagar. Eller 103 200 kg per kvadratmeter vid havsytan. Vi boende på kullar har det alltså lättare än nära havsfolk och Holländare som får slita mest under luftpelarens prövande tyngd.
Fast kulle är bra. Hit hörs inget klagande. Inget gnällande. Inget ojjande. Man får stå för allt det där själv. Skriker man dessutom högt så hörs det över hela byn.
Min käre vän popstjärnan försöker mildra sitt sågande av min senaste låt. Rädd såklart att jag aldrig mer skall svara i telefonen när han ringer. Men jag har allt varit med om tillräckligt många spelningar med tre personer (som sover) i publiken och “på plats fanns också ett rockband som mest bestod av uppskruvade förstärkare” som recension, ja och åtskilligt annat av den där karaktären, så, känsligheten på den punkten är nära noll. Ja och jag kan ju alltid ge igen nästa gång popstjärnan själv ger ut en låt. Problemet är bara att han är så förbannat bra på det där låtsnickrandet så det sällan finns något att klaga på. Men även Akilles hade sin häl. Så en vacker dag… 🙂
Hela sanningen är väl annars att man lättast tar till sig det negativa. Det sätter sig som hullingar i kroppen. Är svåra att bli av med. Allt det där positiva det bara rinner av en rakt ner i närmaste bottenlösa ventil som om det aldrig funnits. En sorglig läggning. Dålig självkänsla men bra självförtroende.
Ungar börjar i skolan den här veckan. Ännu fler återvänder från semester. Oxdragarveckor framöver för alla. Ett av två stora sådan här dagar/gonblick i mitt liv är när jag läser in gymnasiet och läser en terminslång preparandkurs på KTS i Katrineholm. Att kasta sig ut i det okända. Skulle det gå. På fabriken sas det att varannan en med vår (arbetar)bakgrund blev tokig om man pluggande. De som vill iväg skulle hållas kvar. Ändå fanns jag då där. Tog språnget. Bort. Allt sammanfattat i en solig augustidag när man är på väg till den där skolan den första dan. Ja och den sista när man stänger dörrarna och ensam vandrar ut därifrån med bra betyg i bagaget och nya vägar att vandra och hel värld vidöppen och väntande lockande på en.
Den andra är Uppsala. I princip direkt efter. Fysikstudier på universitetet väntar. Sol. Augustidagar då också. Skulle man klara det? Allt hänger på en själv. Tåget upp krockar med en bil. Killen och tjejen i bilen avlider direkt. Allt upplevs som en lätt störning bara. Så ungdomligt uppfylld av framtiden är man där att det där oerhört hemska bara passerar. Man går ungdomligt egoistiskt vidare. Första lektionen. Vägen till Fysikum går genom Engelska parken. Analys. Allt läraren säger går över ens huvud. Förstå får man försöka göra på kvällen. Natten. Fattar att här gäller det att ligga i. Men man fixar det. Tror det nästan inte. Finns aldrig tid till att fira. Bara plugga. All tid. Tills datorerna fanns där. Nationer och annat går mig förbi.
Inget av det där betyder såklart något för någon annan än mig. Tiotusentals människor gör det där varje år. Det är inget märkvärdigt. Ingen bedrift. Men i kampen med dit eget liv kan det såklart vara en bedrift ändå. Kanske till och med stor. Men bara för en själv. Lika stor som bedriften var för den medelålders kvinnan som var rädd för att åka buss men som ändå steg upp på den, livrädd, skakande och kallsvettig, och åkte från hållplats A till hållplats B, under mitt sommarjobb på Ulleråker, Uppsala där på sommaren. Hade jag priser att ge så skulle mitt gått till henne. Utan tvekan. Nu kunde jag bara vara med. Som stöd. Som räddningsplanka. Om det inte skulle ha gått. Hon en hjälte.
Jag vet inte alls vad som väntar “det här läsåret” för mig själv. Att jag lär mig nytt är självklart. Vetgirigheten har följt mig genom hela livet på gott och ont. Troligen blir det dock inga storverk gjorda nu heller. Jag är en enkel man som sällan lyckats mäta mig mot andra på någon högre nivå. Har sällan känt det behovet heller. Har helst bara velat bli lämnad i fred så att jag fått ägna mig åt mitt. Ensamheten har alltid varit det jag varit minst rädd för.