Jodå måndag,. Underbara måndag. Alltid så. Såklart. En hel obruten vecka föröver. Man bör hinna saker. Gillar känslan. Mycket. Mest. Hurra. Borde fira med tårta.
Bestämmer mig för att röra mig ut en sväng utanför den bekväma zonen. Ibland måste man göra det, och det för andra, vore det bara för mig hade jag med bestämdhet stannat kvar i det obemärkta. Jag kommer att lida. Det vet jag. Helt säkert så. Men för en god sak. Åtminstone det.
Framgångar på blåtandsfronten idag. Nu går det ta sig hela vägen härifrån om man vill. Men jag är galen och vill testa några andra saker också innan jag ger mig iväg efter den väg som skulle kunna leda fram mot framgångar som inte finns. Men allt för att få in alltsammans in i kroppen/knoppen.
Trafikverket levererar räkning för överkörning över Motalabro. Vet inte vad jag skall tycka om det där. Tycker man skall dela på infrastruktur solidariskt. Fast man bör såklart vara pragmatisk på samma gång. Möjliggör det där tidigareläggningar av nödvändig infrastruktur så varför inte? Men grundprincipen bör ändå vara att vi tillsammans tar smällen för det som är gemensamt.
Lämpligt att betala den där tian är det nu för tiden i alla fall. Swiiiiish så är det fixat. Och Swiiiiish hit och dit så är diverse parkeringar fixade.
Stockholm fick man tydligen däremot åka in i utan avgift. Förvånad. Men bidrog till huvudstadens ekonomi med parkeringsavgifter istället. Tre hundra spänn för en natt på Kungsholmen. Fast det var det ändå värt. Vår bil var den med marginal fulaste i Rådhusgaraget den natten. Laddstationerna vid varje parkeringsplats fick den ändå att se ut som en nu frän elbil. Den gamla röda franska har aldrig gått bättre sen den fick känna av en natts bilarnas uppmuntran där. Allt annat i garaget var +2020 såklart. Vi lyckades med gemensamma ansträngningar dessutom för en gång skull klara en hel resa utan parkeringsböter. Noll sådana är en seger. Två normalt.
Skavsåren på fötterna efter semestern har jag fortfarande kvar. Men det gör till att man offrar sig. Semester är ingen lek. Det vet alla.
Igår när jag la mig var det bäcksvart ute. Höstens mörker liksom kastas över en. På våren hänger man med när ljuset ökar mer och mer för varje dag. Men i princip är det midsommar och fantastiska nätter och sen boooom, mörker som varar ända till nästa midsommar. Men sådant där härdar väl oss nordbor. Det är den här tiden vi uppfinner skiftnycklar, Spotify och annat. Iskalla vindar. Isbark på rutor som behöver skrapas. Bilar som kört fast eller inte startar. Så man längtar.
Resan ned till Stockholm stillade inte mitt storstadssug. Skulle behöva några dagar till i storstaden. Trängsel, avgaser, mysiga caféer, människor man kan fantisera om, musik, sirener. Ja allt det där. Måste bli Paris kanske… Punkrunda på billigt vin.
Funderade ett tag på att bygga en båt med solpaneler, motor, gps och “satellittelefon” och åka iväg till Trondheim och sätta ner den i Atlanten. Sen följa den och se var den hamnar. Flaskpost liksom. Tänk om det fanns tid till allt man skulle vilja göra? Livet skulle ha blivit ännu tokigare än det redan är. Fast kanske gör jag det där en dag. Ändå. När jag har fått vara pensionär ett tag. Eller om.
Livet här på kullen är hur som helst inte alls dåligt. Nu skall jag dyka ner i min kod igen och glömma allt annat. För att jag kan. För att jag vill. Ja och tamefan om jag inte flinar lite nu när jag sätter punkt. Tjosan och hej vad det går….