Lite Deep Purple mildrar oron som satt sig i kroppen. Eller nästan. Måste kasta mig in i koden. Nu. För att överleva. Ibland ställer jag upp på saker som jag absolut inte borde ställa upp på. Som jag borde säga nej, no och njet till. Så känns det. Det kan vara hur trevligt som helst. Ett socialt möte bara. Man pratar bort en stund. Det är när det ompratade sammanfattas och sprids som man tycker att man borde ha stannat i sitt gryt och hållit igen sin glappande käft. Men nu tackade jag ja. Får stå mitt kast. Tack och lov för att minnet är kort. Det har räddat mig förr. Mer än en gång. Tur.