Köper vindruvor, kaffe och skall hämta paket. Inköpen hamnar på över hundringen plus en tia och en till. Man svettas snålvatten. Paketet finns inte. Man åker hem. Inte ens besviken. Men fattigare.
Kaffe på extrapris numera. Sextionio spänn. Nya tider. Kommer man att vänja sig?
Rensar ur bilen utifall det blir affär imorgon. Kollar upp skrotningsfirmor. Utifall liksom på riktigt. Man hoppas. Men har hoppats förr.
Hungrig.
Äter vindruvor.
Mindre hungrig.
Att göra sig av med en bil man haft i femton år känns. Den har transporterat mig fram och tillbaks till Alfta i två år. Nitton mil om dan. Det blir mil det med. Den har pajjat då och då som alla bilar gör. Men oftast tagit oss hem. En gång färdades den röde och jag med fru från Enköping hem utan att det gick att gasa. Något elektroniskt fel. Sen tog jag den ner till Gävle på samma sätt. Tomgång och växling när man nått lite hastighet. Tog över två månader för verkstaden att hitta felet. Det var väldigt passande en bugg i programvaran.
Men bilar blir liksom levande. “Starta nu då” när man står där och är osäker om den kommer att göra det. Eller sparkarna på skärmen på den när det jävlas och man far över skogen. Fast sen vägassistans kom in i mitt liv har allt det där också blivit enklare. Det löser sig. Kostar inte ens särskilt mycket.
Men motorer och jag. Oavsett typ, skick, ålder trivs inte ihop. Så en nyare bil lär inte bli bättre än en gammal. Däremot minskar kanske åtminstone incidentberedskapen en del. Eller två. Ja rent av en skopa.
Men just nu känns det lite som om vi är beredd a att överge en vän. Ja jag säger då det… Maskinerna ÄR våra vänner!
Fast egentligen är det ingen brådska med det där. Har hela hösten på oss att hitta nytt. Men vore bara väldigt skönt att få till. Lägga bakom sig. Så vi kan komma ikapp när det gäller andra saker. Finns många sådana saker att ta i.
Nu blev jag hungrig igen.
Får hålla mig.
Snart lunch.
Pasta och quorngrejs.
Funderar på tidigare lunch.
Bra ide’!
JAaaaaa!!!!