En lampa blinkar frenetiskt ovanför mitt huvud. Lysrör Många. Där i taket. Alltid något som är trasigt. Livsfarlig operation på vinglig tremetersstege är nödvändig för att kunna byta. Men man måste såklart. Också som pensionär. En dag kommer det där bli min död. Om jag nu inte lyckas byta ut lysrören mot andra ljuskällor innan dess. Men också det kräver såklart stege. Livsfara föröver.
Försöker vänja mig vid att det står (och skall fortsätta stå) en annan bil på gården. Bensin bytt mot diesel, ja vänja sig vid det också. Det mesta annat nytt det med. För mig i alla fall. Mycket finesser. Bäst hittills en fungerande radio med aux-ingång. Som man längtat efter det. Men fartkontroll, backsensor och annat jox är väl kanske bra att ha det också. Åtminstone är det mer som kan gå sönder. Men ännu lever vi i det otrasiga bilarnas lyckliga tillstånd här i huset. Om jag känner livet rätt så är det inte på något sätt bestående det tillståndet. Men man får väl njuta av den tid man har i ovetandet om kommande trasigheter.
Det rings och levereras artister till Hälsingetoppen. Jodå det går det också Stolta mammor mest. Klart man skall vara stolt över sina barn. Det är jag med. Och finns Hälsingeanknytning så adderas man såklart till den växande listan.
Helt slut egentligen efter bilköp och annat. Satsar hårt på att vila under lördagen och det går ganska bra. Men blir inte riktigt av med allt det trötta till idag. Ger mig på att klippa gräsmattan. Ett plus två timmars jobb här på kullen. Får sätta mig och vila tre gånger. Man är på väg utför. Tydligen.
Man får väl lägga sig tidigt ikväll för sakens skull. En eftergift till slöheten. Lägger man sig före elva vaknar man före fyra. Pigg. Men ibland är det helt enkelt värt det. Tro det är så ikväll. En bra bok (och det har jag) kan ev. ta en hela vägen fram mot tolv. Då finns alla chanser för uppvaknande vid rimlig tidpunkt.
Sex grader där ute. Sjunkande. Ger en otäck känsla av vad som är på väg. Nu har vi bundet elavtal här och värmer med pellets, men i alla fall. Den här vintern kommer nog bli tuff för Europa. Men vi lär oss kanske något också. Och kanske kan det här föra oss närmare varandra. Det är genom samarbete man vinner segrar. Solitärer och söndrare är bara förlorare och ensam är alltid svag, svagare, svagast.
Elavtal har dessutom ett slutdatum. Så in-the-end är vi alla där i skiten. Men man får väl utropa skogen utanför fönstret som sin egen. Som gamle grannen Nisse gjorde. Ja och ta yxan och ge sig ut och hugga. Hela kullen ett kalhygge om några år. Man står där oförstående och undrar hur det gick till.
Men i kris är det skönt att inte ha skulder och lån. Den läxan har jag lärt mig. Finns en frihet där. Man kan med lätthet ställa ner och sänka ner och överleva om det behövs. Inga mössor behöver tas av och inga nackar krökas under det att böner och vädjanden framförs till höga herrar/damer som helt plötsligt sitter med makt och njuter av den genom att förnedra dem som de är satta att hjälpa. Tro mig världen är full av sådan människor. Fler än man någonsin kan tro.
Lillkatten tar en mus ute vid äppelträdet när jag sitter och vilar mellan gräsklipparmomenten. Det skall lekas med det arma djuret såklart. Under en stund möts musens och min blick och jag ser ett vädjande i den där blicken. Men jag gör inget. Tänker att det där är något mellan katten och musen. Nu kan jag såklart inte förlåta mig själv för att jag inte gick emellan. Passivitet är detsamma som… ja vad då?
Vänjer sig – det gör man aldrig!