Dags att lägga sig för den här gubben. Jo han som var trött redan vid tvåtiden tidigare idag. En ren eftergift för ålderdomen. Aldrig att jag tidigare skulle gett mig såhär tidigt om flytet finns där. Ja och det gör det nu. Men man förfaller. Orkar inte som förr. Ändå inte lastgammal. Eller jo kanske. Men man undrar hur det skall bli föröver. Orka rman ens gå ner för trapporna?
Trösten är att många yngre ger sig innan. Sover nu. Vad en sådan tröst nu skall kallas. Ynklighetens tröst. Kanske är de unga helt enkelt smartare. Snabbare. Ja troligen. Världen tillhör de unga. Det tror jag på. Men vi som aldrig ger upp måste få hänga med lite på det där också. Om då endast för att vi är svåra att bli av med. Biter oss fast. Hänger i den sista rottråden över stupet.
Dålig bok ligger och väntar bredvid sängen. Drar inte i mig som en bra gör. Man somnar efter ett kapitel. Lockas inte att läsa tre till trots utmattning intill död. Men ibland får man ta sig igenom också det som inte är “jävligt bra“. Nyanser är viktigt. Nödvändiga för att först.
23:35 denna kväll slutar alltså min arbetsdag. Eftersom jag varit på resande fot också under dagen så började den inte vid åtta i morse som vanligt utan istället strax efter ett idag på eftermiddagen. En halvdag alltså. Fusk. Slöhet. Smitning. Men man hoppas på ny dag imorgon. Med piggare huvud. Får man det så ner igen och på uppgiften igen. Aldrig ge upp. En panna som slås gång på gång mot stenmuren. Blod som sprutar och skvätter. Men aldrig ge upp. Inte innan muren faller. Eller pannan. Så är det. Det galna. Det hopplösa. Underbara. Ibland vackra.
God natt!