Med lite Alvedon så går allt. I alla fall mycket. Så jag tar en tablett till kvällsmaten, vilar en stund och blir ganska pigg. Där ser man. K däremot helt däckad. Hemma från jobbet och allt. Det händer väl sisådär var tredje år. En dag högst då. Men man får kämpa på. K med. Katter bistår. “Sjukkatt” är ett fungerande begrepp här.
En förträfflig dag ända tills jag upptäcker att jag har fel på ett footprint för en transistor på ett av de nya korten. Gör rätt – gör om gäller. Surt som fan. Kina applåderar. Inte jag.
Fast en dag som den här får man väl vara nöjd om man är bland de levandes vid dagen slut. Ibland får man helt enkelt sänka kraven på livet och stå ut med den nya nivån. Oj vad många gånger man varit där.
Inga björnar utanför fönstret ännu. Men det kommer. De drar sig snart in mot byn och betar. Fet och fin behöver man bli till vintern om man är björn. Själv är jag fet och fin mest hela året. Oftast mest efter vintern. Omvänt alltså. Är troligen alltså ingen björn. Men vad är jag då? Hörde jag “idiot“? Va!
Men måndag. Måndagar har mycket energi i sig. Det finns ju så mycket vecka föröver på måndagarna. Tid som går att förbruka. Det är som att tanka full tank. Sen kan man dra iväg lite varstans. Iväg bara.
Natten serverade dock ett gäng mardrömmar. Typiskt sjukdomssymptom här. I värsta fall ropar platsen jag kom från innan livet på mig på riktigt. Man hoppas såklart istället att det bara handlar om en sjukdomsutmattad hjärnas stolliga spratt
Rush bjuder på underhållningen här ikväll. Jag tackar och tar emot.
Ähhh… nu skall jag jobba. I alla fall så länge jag orkar.