Idag höstdagjämning, yes. Helt OK. Det är vintern som är problemet. Två veckor så är den första snön över oss. Om tidplanen håller. Det brukar den. Men förhoppningsvis inga större mängder. Det smälter bort. Världen blir inte helvit innan november. Men alltid då. Alltid efter. Fram till maj. Lång tid.
Fast nu höst. Lite mysigt ändå. Har ännu inte lyckats tända några ljus här på skrivbordet. Eller mitt ljus. Ett. Glömmer att ta med mig. Svårare än så är det inte. Men rätt vad det är kommer jag ihåg. Mysfaktor som stiger. Lugnet från det där ljuset. oOnstigt egentligen Elden. Den största fienden som inte skonar någon. Men där i veken, i öppna spisen, i ugnen. En vän. Går att leva med som tyglad. Löässläpt. Skräcken.
Backuper avklarade. Te upphällt. Min dag har varit igång ett tag. Nu in i spåret. Skall testa det sista på de nya korten sen försöka få fram en plan för att fixa firmware till dom. Det finns nämligen en massa annat att göra också. Jag är i allt en ensaksmänniska. Men med många projekt. Alldeles för många. Alla behöver min uppmärksamhet mellan varven. För att överleva och frodas. Jag måste alltså försöka fördela resurserna. Men fastnar nästan alltid i det jag håller på med. Har försökt med hårdvara i två dagar, mjukvata i tre. Ja och tvärt om. Men aldrig lyckats. Fast tror på det där Hur jag kommer dit vet jag dock icke alls. Men skam den som ger sig. Man får försöka och försöka och försöka.
Men pensionär såklart. Med rätt att vila.
Högern kör arbetslinjen. Hårt. Arbetar man så får man också del av välfärdskakan. Men har man låg lön över tid så kan du glömma det där. Just det är inte bara typiskt för undersköterskor. Det är också typiskt för småföretagare. De flesta tar inte ut jättepengar räknat i nedlagd tid från start till sitt företags avslut. Minimilöner. Men vad är småföretagare för det där packet? Ja och då skall vi inte talat om alla som satsat och förlorat. Vad är en insatts för landet egentligen.
Blir inbjuden att prata på en sensorkonferans. Men nope. Man skall ha råd att åka också. Har tackat nej fler gånger än man kan räkna. Ett sätt att se världen som går mig förbi.
Fast det är sannerligen inte så dumt här i “min cell” heller. Nu skall jag dyka ner i mitt. Långt ner. Åkes värld. Ingen annans.