Det blir helt enkelt inte så mycket gjort den här helgen heller. Man får planera för nästa. Hoppas på mer energi i kroppen finnes tills dess. För det finns att göra. Saker som måste göras, ordans, fixas. Innan minusgraderna. Helst
Men höstdagjämningen gjorde sitt. Det ser ut som höst ute. Ja det noterar man. Men jag gillar alltså hösten. Den är lika sorgen som jag själv. Vi vandrar hand i hand varje år. Mot solnedgången som två övervintrade men färggranna cowboys.
Nu på kontoret. Min vecka har börjat. Glädjen finns här. Lillkatten är med mig. En glädje hon också. Ja båda katterna. Hur skulle man kunna leva utan katt? Jag tänker på alla kattägare som tvingas in på institutionerna. Saknaden. Efter katten som inte får följa med. En galen värld vi lever i idag. Löpande band först. Trivsel sen. Må man falla samman för att aldrig vakna innan man hamnar där.
Drömmen om hönsen finns kvar. Kanske kan det fungera nästa år. Man hoppas. Mer man inte kan ta med sig till ålderdomshemmet. Men en stor glädje innan. Att hämta varma ägg på morgonen. Lyx och lycka. Som nu med tomater och gurkor. Eget. Symbiotiskt leveande. Som det är tänkt.
Sätter min tilltro till den kommande veckan.