Nope, det var inte bättre förr. Bara en annan tid. Magrare var man definitivt. Men upplevde det inte så i alla fall. Aldrig att jag skulle gått med bar överkropp bland folk då. Än mindre nu såklart. Samma känsla i båda tidsåldrarna. Förvånar mig såklart när jag tittar på bilden.
Men i den där repan fanns ett liv. Ett man kan sakna. Ett sammanhang. Sådär man gör med det man fått för sig var bra. Som nästan allt. Men nog fanns och finns det andra ställen som var/är lika bra. Nog är det så. Eller?
Men finns det en tidpunkt i livet som man måste välja när man är som mest “hemma” så är det nog här. Fast om man funderar på det där. Nog var Fysikum i Uppsala “hemma” också så det förslog. Eller där jag sitter nu. Eller på skolor där man jobbat. Nä, det är väl inget märkvärdigt med det där stället egentligen. Man var inte lyckligare då. Bara en annan. Som trodde man måste bli rockstjärna för att duga. Idag svär man sig såklart fri från det. Kan hosta upp en rejäl slant för att slippa allt vad rampljus heter.
Nope. För mig har det nog alltid varit nu som gällt. Längtan tillbaks har aldrig varit speciellt stark. Fast det finns människor som jag saknat. Såklart. Det och sammanhangen. Men att utvecklas är väl att släppa det där, lämna det bakom sig. Det är som med låtar och texter och dataprogram. Det man tycker är genialt när man får till det. Tittar man på det efter ett år så rodnar man. Efter tre år kan man bränna upp skiten för att slippa skämmas. Det närmaste ett bra tillstånd man kan nå är acceptansen att det var där i utvecklingskurvan man var då. Att man har klättrat vidare. Inte stått still.
Men som åldring börjas det såklart ses bakåt. Det handlar väl om brist på förmåga det där. Vid en viss punkt har man det bästa bakom sig. Känns dock inte så för mig ännu. Men vem vet hur det känns imorgon eller dagen efter det. När “gammeln” är i kapp en i allt. Fast kanske är man redan där. Men har inte hört “ur spår” tillräckligt tydligt ännu när de unga kommer farande bakifrån precis som de skall.
Världen tillhör de unga. Hoppas vara att dom också får äga en Marshallstack och en vit Fender Stratocaster 57’a en gång i sitt liv. Ja och får sälja allt det där en dag närdom är klara med det. Utan ånger. Bara slå in på nya vägar. En lycka det. Både före och efter. Jag lovar.