Klockan 3.43. Månen, från sydväst, tittar in genom en liten glipa i gardinen. Lyser upp en liten, mycket liten del av sängen. Stark som en ficklampa just där. Solen. Jo det är ju solen. Månen ger bara återspegling. Fotoner utsända från ett infernaliskt helvete ter sig ganska beskedliga där när de träffar vår säng och avger lite av den där helveteselden de bär på. Vattenfallet och den lilla droppen. Samma men väldigt olika.
Jag ligger där och är ganska vaken. Har vilat för mycket under dagen. Somnat. Vaknat och somnat igen. Däremellan läst i den bästa bok jag läst på länge. Den som får mig att längta till Paris. Jag har i och för sig alltid en längtan dit. Fast än jag inte kan språket och fast servitörer och hotellpersonal nog är de otrevligaste i världen just där.
Men här. Tankar som passerar bara. Alla människor man känt. Som försvunnit. De som stannat kvar. Utan att det varit min förtjänst. Hur som helst väldigt få finns kvar. Troligen har jag inte ens förtjänat dem.
Det är underligt att såhär i natten ligga där och låta människorna från förr passera ens medvetande. Det är absolut inget medvetet val. Jag har bara vaknat och ligger där. Nu är dom där allesammans. “Hej, här kommer jag en subbe/a från förr. Tjena och hejdå“. En efter en. Och jag säger “tjena” tillbaks såklart. Känner något för var och en. Hur naturligt som helst fast alla de där människorna kommer på besök helt oinbjudna där i natten när vanligt folk sover.
En del av dom är ju till och med döda. Borde inte kunna komma på besök sådär. Inte kunna säga “tjena“. Men det verkar de inte bry sig om. Här i natten är tydligen alla bland de levande.
Jag somnar otrevligt nog ifrån alla de där människorna från förr till slut. Kanske tar det en timme. Kanske tar det två. Jag hinner i alla fall tänka att jag borde kanske ha ägnat mer tid till vänner och mindre tid åt jobb. Fast behöver inte ens tänka den tanken klart innan jag vet med total säkerhet att det inte hade varit jag i så fall. Att det varit ett försök att vara en annan än den jag är. Men kanske är det rätt väg att gå ändå. Att spela sin roll. Göra det så bra man kan och försöka glömma den man egentligen och verkligen är.
När jag vaknar senare på morgonen tänker jag nog att London är rätt fint det med. New York också. Men där har jag varit i bara fem timmar – kanske var det förresten sex – och någon uppfattning om människors trevlighet kan man inte säga sig ha inhämtat då. Man borde helt enkelt resa mer. När det gäller tid finns det inget som hindrar mig egentligen. Och visst går det att ta sig ganska långt bort för små summor idag om man inte är för petig med detaljerna. Lägga ner projekt alltså som ingen vill ha och njuta av det liv man har kvar. Det är såklart ett möjligt val. Inte ens främmande. Varför harva på med saker som inte leder någonstans? Det tåget har för länge sedan gått. Det finns roligare tåg man alltså borde äntra. Unna sig att sitta på. Så många timmar har jag faktiskt lagt ner att jag borde kunna sitta där på ett tåg på väg mot fjärran platser och göra absolut ingenting utan att ha minsta dåliga samvete. Men det krävs mod. Man vänder inte ett livsverk ryggen utan att det svider. Jo jo säger Mr King från sin kulle. Livsverk! Den där gistna dragiga gamla stugan till projekt… Häng med i följa John dansen istället. Tänk inte så mycket själv. Låt andra göra det åt dig. Låtsas att du…
Jag går upp och matar katterna. Där betyder jag något men är väl ersättlig där med. Om någon annan matar i tre dagar så följer sympatierna med. En macka till mig själv. Hårt bröd och mjukost. Ett glas apelsinjuice som en lyxig addition. Te. Hårdbrödet är förresten Leksands sekunda. Halva priset. Halv kubikmeters låda. Har man tur får man kakor som är nästan brända. Lyckas inte med det den här gången. Det är mest utsorterat pga av hårda degklickar på annars perfekt kaka. Synd. De hårdgräddade är de godaste. De säljer ju iof också en brungräddad variant. Men mesigt Svenskt brungräddad såklart. Lagom. Jag vill ha kakor som doftar kolmila. Ja gärna smakar det också. Men morgonmätt blir man.
Söndag är alltså starten på ny arbetsvecka här. Hinner plocka ur ett trasigt fönster och byta en sågklinga och (nästan) laga ett däck på snöslungan innan startskottet för arbetsveckan ljuder. Sen sätter jag mig och skriver det här. Så så jäkla mycket jobb blir det väl alltså inte. Men det är det där “måste” igen. Är så förbannat torsk på det.
Låt arbetsveckan börja.
Nu.