Jag vaknar kallsvettig vid 01:12, maran har ridit mig, precis som den ofta gjorde när jag var mycket ung. Jag får ligga en timme och samla mig för att kunna sova vidare. Dörrarna mot helvetet har stått på glänt och jag kunde såklart inte låta bli att kika in. Det finns ingen tröst att få.
Lördag. K har pyssel på biblioteket. Jag får en studiodag. Men seghet i huvud och kropp gör det inte till den euforiska glädje jag brukar finna där. Men genom att röra en potentiometer upp och ner så avlägsnar man lite ärga. Även det oinspirerade kan visa sig ge nyttigt resultat.
Men oinspirerat alltså. Egentligen borde jag väl ha rensat ut i växthuset istället. Men det får bli imorgon. En del av de ickeperenna växterna är perenna har vi märkt. Så visst i amplarna spar vi. Annat går till komposten. Vi och mikroorganismer gläds på olika sätt. Studion är lagerlokal för det där.
Vädret är annars perfekt för både jobb och studioaktiviteter. Men jag försöker att vara ledig på helgerna om det går. Tror att själen mår bra av att göra annat. Även om det mesta inom en vill ett och framåt.
Diskuterade med en kamrat om hobby och arbete. Att jobba med sin hobby är sällan det optimala. Det blandar in en massa “klart” och kommer det en massa “klart” så är man snart i det där vi kallar “arbete“. Vi var nog ganska överens där.
Men sen minns jag den nittiotvåårige professorn som varje dag släpade sig till sitt rum på den fysikaliska institutionen i Uppsala trotts pensionär- och emeritus- status sedan många år. Eller bagaren som jobbade i bageriet till sin död, eller urmakaren som gjorde samma sak. De är hur många som helst. “Jobba med sin hobby“. Ja De gjorde de nog men det handlar nog mer om passion. Dom här människorna jobbar med sin passion. Du ser t.ex. sällan en musiker som slutar spela för att han/hon blir pensionär. Eller författare som slutar skiva. Det är de utan passion som slutar jobba och ger sig hän åt sina passioner eller dör. Projektledaren släpar sig helt enkelt inte till jobbet som nitiotvååring.
Fast vem som lever ett fullt liv bestämmer man såklart själv. Fast dom flesta gör ju inte det heller såklart. De vill sola sig i andras beröm. Lever och suger i sig och frodas i den näringsfattiga lösningen.
Ärga på en potentiometer förresten. Man borde kanske koncentrerat sig på den ärga som klistrat sig fast i huvudet och på andra ställen på sig själv istället. Ja eller skita i det. Världen tillhör ändå de unga. Precis som det skall vara och som det alltid har varit. Man kan slappna av. Låta oxidationen äta sig in och förgöra det den vill. Entropin vill öka. Låta den öka. Släppa taget.
Två Hälsingeförfattare finns på Bonniers bokklubb s bästa bok 2022. Vinnare Söderhamns, Lina Nordquists med Dit du går. Sen har vi Hudiksvall och Katarina Widhol, Räkna hjärtslag, på tredje plats. Inte illa. Man får snart fixa en Hälsingetopp för författare också. Båda verkligen värda att läsa kan jag skriva under på.
Trotts mardrömmar och sega dagar som den här så är ändå livet inte så dåligt här på kullen. Jag är fortfarande oerhört glad över varje ny dag jag får. Att inte ta en ny dag att leva på för givet är min superkraft. Ja och än finns det ju dag och alltså liv kvar att glädjas år i denna dag också.
Nu skall jag åka ner och hjälpa K att plocka ihop efter pysseldagen. Det ingår vid äktenskap med bibliotekspersonal.