Nope. Det snöar inte. Det regnar. Man tror man är tillbaks i Stockholm. Nåja Täby. Samma höstkänsla. Plaskandet och mörkret härifrån till evigheten. Trotts det där är det den här tiden jag kan längta till stan. Månskensbönder och höststockholmare. Alltid i olika riktningar.
Men inte gör det något. Mörkret. Vätan. Man stannar bara inne. Vägrar att gå ut, precis som katten. Vänder där i dörren och letar istället upp en varm plats att kura ihop sig på och till slut mjukt och drömskt somna på.
Ännu en helg som det inte blir så värst mycket gjort under. Segt. Fast får godis och tårta så klaga kan man inte. Lite HURRA är det såklart över det. Nån jävla fördel skall det väl ändå finnas med att bli uråldrig i steg efter steg av hopplöst förfall.
Dåligt med ork idag. Tänker länge att det är lika bra att stanna i soffan. Läsa. Sova. Återhämtning. Men nu sitter jag ändå här nere. En skön miss Alvedon nedsvald i därför avsedd hala och en kaffe som tog samma väg tog mig hit. Men mycket har det inte blivit här nere ännu. Kanske blir det ingenting alls heller vad det lider. Men försöker man gör man i alla fall något. Det tror jag på.
Två namn kan jag skriva här och vips är en sökmotor hit och hämtar info. “Ulf Lundell” är den ene. En “Söderhamnsjournalist” den andre. Jag antar att det säger något om dom båda två. Att det inte räcker för somliga att bara googla på sitt namn längre som för oss andra bedrövliga narcissister i alla självbilders atomistiska förfall.
Grejerna i “studion” står och dammar igen. Kanske är det lika bra det. Men säljer väl inte av grejerna riktigt än. Kanske finns den enda kvarvarande riktigt sanna glädjen där? Fast inte så såklart. Den finns på fler ställen. Men den mest naivt sanna glädjen finns nog där. Den utan krav och förväntningar. Ändå så smyger sig sådant där på en. Eftersom man bedöms och rangordnas. Synd.
Men här är det dags att försöka göra lite nytta. Det finns en order att packa och sen lite kod att koda. Är såklart väldigt glad åt de där ordrarna. Inga stora pengar blir det men det är en start på något som jag inte vet vart det leder hur som helst. Ett återupprättande av någon slags identitet hos mig som dröjt sig kvar mot alla odds. Det behövs inte så mycket för att glädja en ocool gubbe numera. Men jag kan tycka det ändå är en bra egenskap man uppnått. Alltid något liksom.
Tro på dig själv!