Ibland så längtar jag “hem” till Edsbyn. För att jag känner folk där mest. För att jag fortfarande kallar det där ställe “hemma” fast det inte varit det sedan 78 och knappt innan.
Men sen minns jag såklart hur mycket jag hatade det religiösa och allt fuskspel som florerade där i den där byn. OJ vad jag hatade alla de där religiösa idioterna. Skulle gjort det fortfarande, för de förstör så mycket bra. Svär sig till en kärleksreligion men har ingen aning om vad att älska är. De lägsta av människor. Putin och hans anhang är ett föredöme i jämförelse med de där.
Så jag behöver bara tänka på Jesus så avtar den där längtan till Edsbyn. Jag borde alltså tänka oftare på Jesus. Ja det borde man inse.
Fast jag har efter hand insett att det mesta av min längtan bort handlar om att inte älska sig själv, att försöka fly från den man är. Ja och det går ju inte eller hur? Sig själv får man dras med i med och motgång, hur illa man än tycker om sitt jag.
Man behöver en kram.
Då och då.
Liksom.
Sen kan man stanna där man är.
Kanske.
I en annan tid hade jag nog blivit luffare. Mitt sinne kräver det där “alltid på väg” annars kokar jag upp tryck och exploderar som högteknologisk uttråkad men dum bomb endera dan. Att alltid befinna sig på vägarna har jag en föreställning om skulle lätta på det där trycket. Pysa ut lite för varje steg efter en okänd väg.
I Los känner jag ingen. Eller många. Ja alla. Fast ingen närmare. Fyrtio år här tog mig inte längre. Svälj. Ja hårdsväljer gör man på den insikten.
Fast kullen. Den är min. Åtminstone den här delen där det stora gula huset står. Fast jag nu inte tror på det där att man kan äga kullar. Men en älskad plats är det. Men den kunde såklart finnas på vilken annan plats som helst i världen. Sammanhanget saknas. Kopplingarna leder ingenstans eftersom säkringarna gick för länge sedan och dom har ingen orkat byta. Om nu den sortens säkringar ens går att få tag på nu för tiden.
Det är som det är.
Regnar gör det i alla fall inte. JKsg, den ocoole är så trött så det bli rinte så mycket hur mycket jag än anstränger mig. DET irriterar. Jag VILL mycket.Men får ge efter för det där trötta. Men ingen skall i alla fall säga att jag inte försöker ändå. Ger inte upp. Inte ens som urtrött person. Nope.
Åtminstone inte idag.
Häller i mig kaffe. Från termos. Stål. Halvliter. Brukar rinna ner. Gift. Eftergift.
Som det är alltså. Nu skall jag fylla fyra säckar pellets i Hulkens hungriga käft. Sen skall jag leta den där energin inom mig igen. Försöka komma någon vart i arbetet innan vi kallar det här helg. Innan vilan. Sömnen. Släckandet av det trötta. Ja trött är jag. Mycket.